Det var på något sätt upplagt för att bli en succéavslutning. Artisterna var på förhand starka, vädret var som bäst denna dag och publiken fyllde slottsruinen så gott den kunde. Revansch skulle utkrävas för regniga dag ett och kyliga dag två.
Och vilken revansch det blev.
Styv Kuling inledde som förband med flera välkända, och något otippade, vislåtar. Sedan klev de mer rutinerade artisterna in, först genom Nadja Eriksson som bjöd på egenskrivna låtar på sitt piano och sedan genom Lalla Hansson. Framför allt den tidigare Fabulous Four-medlemmen Hansson höjde stämningen snabbt.
Den första spontana allsången och den dittills varmaste applåden fick han med den gamla klassikern "Anna och mej". Den goda stämningen skulle dock visa sig bara bli en försmak av vad som väntade.
För det var nog de fem kommande artisterna som de flesta i den näst intill fullsatta slottsruinen hade väntat på. Åsa Jinder, Lars Demian, CajsaStina Åkerström, Tommy Nilsson och Carl-Johan Vallgren.
Medan solen sakta gick över ruinens kant och ned i Gamlebyviken svepte Åsa Jinder först in publiken i ett närmast magiskt lugn. Fattas annars med låtar som "Så skimrande var aldrig havet", "Koppången" och "Av längtan till dig". Och ingen kan väl hantera både sång och nyckelharpa så väl som Åsa Jinder.
Från det där lugnet hände sedan något. Kamerorna åkte fram i ruinen, spänningen steg. Lars Demian var efterlängtad. Hans medmusiker David Tallroth också, denna multiinstrumentalist som förgyller Demians texter och närmast elektriska scennärvaro. Energin var total. Kontrasten mot lugna Jinder likaså.
En Demian i toppform spelade bland annat "Konungens skål", som handlar om ett fiktivt möte med Carl XVI Gustaf. Men på lördagskvällen hade den lika gärna kunnat handla om honom själv - för mellan ruinens väggar var det han som var kung denna kväll.
CajsaStina Åkerström var näst ut. Men detta, i vissammanhang stora namn, förpassas denna kväll till blott en parentes. Inklämd mellan Lars Demian och den kraftfulle Tommy Nilsson lämnar hon knappt något avtryck, vilket måste vara en artists mardröm. Färglöst, och rätt tråkigt. Man kan ändå inte ta ifrån henne att hon ändå står för en av kvällens höjdpunkter med sitt extranummer - mästerverket "Jag ger dig min morgon", skriven av hennes far Fred Åkerström.
Sedan följde alltså Tommy Nilsson, som inledde med "Öppna din dörr" följt av "Dina färger var blå". Upplagt för allsång, och det blev det. Publiken njöt alltmedan klockan blev över midnatt.
Avslutade gjorde Carl-Johan Vallgren, Linköpingssonen som blandar vistexter med rockmusik. Ett fyramannaband ackompanjerade romanförfattaren och sångaren Vallgren. De fortsatte sedan långt, långt in i lördagsnatten och publiken som vandrade hem kunde inte vara annat än nöjda efter sex och en halv timmes musikunderhållning.
Det blev bra till slut, även detta år.