Lördagsfrukost med "vidbränd"

Gamleby församlings kvinnofrukostar har bytt namn till lördagsfrukostar och välkomnar nu både kvinnor och män. Gäst vid lördagens frukost var Eva Svensson från Ukna. Hon ville berätta om sina erfarenheter av att vara utbränd och hur man kan komma tillbaka till ett normalt liv. Själv använder hon hellre uttrycket vidbränd som inte låter så definitivt.
Bakgrunden till de problem hon fick senare i livet vill hon härleda ända till barndomen.
- Jag var storasyster i en syskonskara på fyra. Jag hjälpte min heltidsarbetande mamma med alla möjliga sysslor och höll ordning på mina syskon. Att min favoritbok var Duktiga Annika av Elsa Beskow var nog typiskt för hur jag ville vara. Och jag tyckte om att vara duktig och få beröm.

Hon beundrade sin mor mycket. Trots heltidsarbete som sjuksköterska hade hon alltid perfekt ordning på allt i hemmet. Eva valde samma yrke som sin mor och ville också i övrigt efterlikna henne när det gällde att sköta hem, barn och arbete.
- Jag arbetade på ett äldreboende med ofta krävande patienter. Jag älskade mitt arbete och ville göra allt perfekt. Rasterna rationaliserade jag bort och skrivbordsarbetet gjorde jag ofta på övertid. Istället för att delegera arbetsuppgifter gjorde jag mer och mer själv. Jag varnade mina arbetskamrater för faran av att bli utbränd men insåg inte att jag själv var mest i farozonen.

De första symtomen på att inte kroppen riktigt orkade med blev för Eva ständig trötthet, infektioner, bröstsmärtor, hjärtklappning och svårigheter att koncentrera sig. När hon vid ett tillfälle gjorde ett litet misstag med medicinering av en patient brast allt och hon kom under läkarbehandling.
- Jag blev sjukskriven och uppmanad att gå hem och vila. Jag var då så uttröttad att jag helt tappade livslusten. Jag tog mig bara upp ur sängen för att äta och jag orkade inte ens bry mig om mina barn. Det var en plåga när jag hörde att de kom hem från skolan.
- Jag svarade inte i telefon och tyckte att all kontakt med omvärlden var plågsam. Jag tappade till slut helt fotfästet och kände det som jag föll ned i ett svart hål.

Vändpunkten för Eva blev en vän som hade samma erfarenheter och som visste att när man nått botten så blir varje förändring till det bättre. En beteendevetare som kunde förklara symtomen och en läkare som gav lämplig medicin blev till stor hjälp. Många och långa promenader och någon att gråta ut hos har också haft läkande effekt.
Eva anser sig idag som nästan helt återställd. Mycket tack vare stöttning från familj, vänner och arbetskamrater. Vägen tillbaka har varit lång och Eva får dagligen kämpa med att inte falla tillbaka i gamla mönster.
- Jag har fortfarande problem med att koncentrera mig och med att inte ta på mig nya arbetsuppgifter.
- Jag har nu efter en tid inom dagverksamhet kunnat återvända till min gamla arbetsplats, men jag har lärt mig att dra ned på kraven. Den här krisen har också fått mig att inse vad som är viktigt i livet och att man måste lyssna på kroppens signaler.