Ljus högtid - fylld av mörk magi
Tänk, äntligen midsommar!Ja, och nu börjar det mörkna!
Häxbränning. I Danmark bränner man fortfarande "häxor" på bål på Sankt Hans Aften. Kopparstick av Jean Luyken 1686.
Foto:
Så i år kan vi inte klaga. Det är över femtio år sedan riksdagen bestämde att midsommardagen ska ligga på lördagen före den söndag som kommer närmast sommarsolståndet.
Det flesta av oss får därigenom tre lediga dagar i rad. De enda som klagade och demonstrerade mot beslutet 1952 var kämpar från Dalarna. Det händer fortfarande i enskilda byar där att man struntar i förordningen och ställer till med fest när det verkligen är midsommar. Kanske är de besvikna i år att dubbelchansen frös inne.
Nej, inte ska vi slarva bort möjligheter till fest. Midsommarn är vår gladaste fest. Julen är enda konkurrenten. Midsommaren känns också som vår äkta nationaldag. Midsommarn begriper alla varför vi firar. Med 6 juni är det knappast så.
Att flytta helger har alltid ställt till bekymmer. Men midsommaren har så lite av kyrklig helg över sig att kyrkan ryckte på axlarna. Svenska kyrkan alltså. Den 24 juni är Johannes Döparens dag. I katolska länder är midsommaren stor. Placeringen av Johannes Döparen på 24 juni bygger på vad Lukas berättar i sitt evangelium. Johannes mor var i sjätte månaden vid Marie bebådelsedag 25 mars. Så Johannes kom till världen ett halvår före Jesus. Att Jesus föddes på julafton är ingenting man vet. Men för att få ordning på sakerna beslöt urkyrkan på 300-talet att Jesus hade fötts 25 december.
På många håll i Europa är Johannesdagen en festhelg. Då brinner stora bål. Så pyrde det även i Sverige en gång i tiden. Det var bara det att årets ljusaste natt inte var så värst lyckad för dans kring eldar.
Att resa och pryda majstänger var både lättare och mer spektakulärt. Redan i medeltidens Frankrike och Tyskland hade man gjort så. Fast mest första maj!
Maj i ordet majstång är bara ytterst långt tillbaka kopplat till månaden. Att maja, det är att smycka med löv och blommor. Men månaden maj har ändå fått sitt namn efter växtlighetsguden, Jupiter Maius.
Men hur kom då majseden hit?
Idag är det många tyskar som bosätter sig i våra trakter, för nöjes skull och särskilt sommartid. Under medeltiden flyttade massor av tyskar hit, speciellt till de östsvenska städerna. Naturrikedomar och handelsöppningar, som vi själva inte lyckades få fart på, dessa tog tyskarna hand om.
Seder och bruk från sina helger och högtider tog de med sig. Ganska snart började vi apa efter. Men att hitta blommor i slutet av april var sällan lätt, så seden med majstänger lämpades över till midsommar.
En rad bitraditioner har kommit och gått. Till Stockholm kom både skärgårdsbor och bönder inifrån landet och sålde små, prydliga majstänger på Gamla stans torg. Om liknande hände i Västervik vet jag inte. Men visst hade det varit festligt om julens granförsäljare också stått och sålt majstänger i hörnet av Storgatan och Bredgatan.
Glädjen över allt det sjudande, grönskande växte. Man började pryda varje upptänkligt ställe med blommor. Ja göra allt som kunde täta till magiken kring midsommarnatten. Där fanns stora och dolda makter. Källor kunde plötsligt göra underverk. Dit gick man för att dricka, ibland för att doppa sig för att få bukt med sina krämpor. Många unga sökte sig också dit. Offrade gärna en slant i hopp om lycka. Och fanns ingen källa räckte det med att samla upp midsommarnattens dagg - allra helst från en kyrkogård. Sedan strök man sig med daggen där det onda satt. Eller drack de små dropparna.
Nu var det inte alls bara unga, ogifta kvinnor som samlade blomster och strök dagg över sina hjärtan. Häxor, "käringar som sysslade med svartkonst", tog örter från andras ägor och strödde ut på sina egna. Och vips kom de finaste skördar. På Danmarks midsommarafton, Sankt Hans aften, bränner man fortfarande "häxor" i bålen.
I Jan-Öjvind Svahns bok Folk i fest - traditioner i Norden hittade jag den här meningen: "Av Europas länder är det nuförtiden bara Sverige och Finland som firar midsommar så grundligt att det motiverar en extra helgdag att ta igen sig på efter nattvaket."
Kanske ligger det något i det påståendet. Att midsommarfirandet väckte anstöt, det tyckte kyrkan tidigt. Och under 1800-talets religiösa väckelser agerade man ännu hårdare. De "frälsta" drog runt och mejade ner midsommarstänger. Men tack&lov var de nöjeslystna starkare än de kyrkliga hängläpparna. Alltså har en av de riktigt svenska festsederna med rykte långt utanför våra gränser överlevt och ser ut att fortsätta så.
Alldeles oskyldigt var inte midsommarfirandet ens för hundra år sedan. Den här seden fanns på många håll: på midsommarnatten kunde en flicka inte neka sin fästman att följa med till sovloftet. En gammal vers pekar på orsak och verkan.
"Midsommarnatten är inte lång,
men den sätter många vaggor igång."
Hur ser det ut idag då?
Många traditioner känns fortfarande friska På andra platser är de gamla visorna och även de gamla danserna nergrävda. Popen tränger på lite här och där. Men kanske är det så att vi bara inte inser att det nya idag också blir kulturhistoria. För våra barnbarnsbarnbarn.
Så jobbar vi med nyheter