Livs levande legend på plats i tingshuset

När kammarmusikföreningen con amores ledare, Eva Pierrou, hälsade publiken i den fullsatta tingssalen välkommen till fredagskvällens konsert sade hon ungefär så här:
- För ett år sedan stod jag här och introducerade en nittonåring (finske Tuomas Kyyhkynen) med ett helt liv som konsertpianist framför sig. I kväll ska jag presentera en lika aktiv pianist, men en som varit pensionär i över tjugo år och vägrar ge upp!
Det handlar alltså om Hans Leygraf, en livs levande pianolegend över hela världen. På kultursidan i onsdagstidningen fanns det en spalt som berättade både om hans liv och vad som skulle ske denna fredagskväll.

När det handlar om en artist som Leygraf kan man först kanske tycka att själva musikvalet betyder mindre. Det främsta är upplevelsen av denne man. De signaler han ger, och vilket exempel han är på att musiken sannolikt är ett på tok för lite använt läkemedel mot åldrandet.
Men så är det inte, hans val av musik betyder enormt mycket.
Hans Leygraf är inte bara nyansernas mästare. Han har en inre kraft som på inget sätt är förbrukad.

I Joseph Haydns Pianosonat nr 48, den i C-dur från 1789, behövs den kanske inte. Haydn själv lär ha kallat den "en liten musikalisk grönsaksgryta" och visst rör han friskt omkring i den grytan. Haydns lättsamhet passade också utsökt som en inledning till kvällens konsert.
30 år senare kom Ludwig van Beethoven ut med sin allra sista Pianosonat, nr 32. Han ansåg då att han inte kunde få ut mer ur sonatformerna, redan efter två satser. Längre är inte denna sonat, men sprängfylld av tankar, idéer.

Den känns som att Beethoven passar på att sammanfatta alla sina pianosonater. Särskilt gäller detta det avslutande adagiot. Där lugnar sig allting. Musiken växer till en andakt, alldeles värdslig, utan minsta tryck från kyrkomurar.
Den hinner till&med bli lite valsig. Och plötsligt känns rytmen som den naturliga källan till foxtrot. Närmare vår tid än där kom aldrig Beethoven.

Allt detta, all kraft, all insikt, all denna finslipade teknik sitter orubbligt friskt hos Hans Leygraf. Förtrollande är ett milt ord för hur det känns.

Beethoven-sonaten blev känd på 1820-talet. Konsertens andra akt inleddes med Tre Intermezzon av Johannes Brahms från 1890-talet. Att Brahms beskrev det sista Intermezzot som "sin smärtas vaggsånger" förstärker bilden av denna högst andliga musik.
Konsertfinalen höll sig av högst naturliga skäl till Chopin, han som under sina blott 39 år i livet hann med att forma grunden för den moderna pianolyriken. Och Hans Leygraf är en av de främsta 1900-talspianisterna när det handlar om att kunna förmedla chopinguldet till oss vanliga dödliga. Hela publiken reste sig som tack, i stormande glädje.
Det är inte ofta vi har fått chans här i Västervik att möta Hans Leygraf. I början av 80-talet spelade han en gång på Norra Högstadiet (dagens Ellen Key-skola). För tio år sedan gav han en uppmärksammad konsert i Vimmerby. För övrigt tomt tills nu!

Är det så att du som läser dessa rader missade fredagskonserten och sörjer detta - kör till Döderhults kyrka i dag. Om väglaget är välvilligt! Klockan 16 sitter Hans Leygraf vid den kyrkans flygel. Den konserten är det närmaste steget på hans efterlängtade Sverigeturné!