Victoria och hunden Unique.
Den 6 september förra året vaknade hon upp med feber och andra influensaliknande symptom, något som irriterade henne eftersom planen var att hon bara några dagar senare skulle resa norrut för att delta i älgjakten – en minst sagt efterlängtad resa.
Men det som först tydde på influensa visade sig vara betydligt värre än så: Victoria hade drabbats av TBE, fästingburen hjärnhinneinflammation.
Någon resa till Norrland blev det med andra ord inte tal om. I stället lades hon in på Västerviks sjukhus där hon fick stanna i två och en halv vecka.
Nu har åtta månader gått sedan insjuknandet och fortfarande kämpar hon med sin rehabilitering för att komma tillbaka.
När vi ses har det blivit maj månad, gräset är grönt och fruktträden blommar. Victoria tar sig fram på den sluttande tomten med kryckor som stöd – en markant förbättring mot hur läget var i höstas då betastöd, rollator och rullstol var vad som gällde.
Hon berättar att en vändpunkt kom i februari. Då började utvecklingen sakta men säkert att gå åt rätt håll igen från att den dessförinnan i det närmaste varit obefintlig.
Men nu backar vi bandet lite grand: För ett år sedan var Viccan som hon kallas av familj och vänner en aktiv 29-årig tjej vars vardag var fylld av arbete, trädgårdsysslor, jakt och skogspromenader med hundarna.
– Det konstiga är att jag aldrig någonsin har plockat en fästing på mig själv. Jag har aldrig sett att jag haft någon.
Så när hon insjuknade fanns inte TBE med i hennes föreställningsvärld. Inte då. Tankarna gick snarare till att det skulle kunna röra sig om en reaktion på den andra dosen covidvaccin som hon nyligen tagit. Eller möjligen att hon trots sprutorna åkt på covid-19.
Men, berättar hon, TBE-vaccinet hade hon faktiskt bestämt sig för att ta men av olika anledningar skjutit på framtiden.
Åter till september 2021:
Efter några dagar med feber klingade influensasymptomen av och Viccan fick nytt hopp om att hon kanske skulle kunna komma iväg på sin jaktresa trots allt, om än något senare än planerat. Men glädjen blev kortvarig.
– En morgon, ungefär en vecka efter att jag blivit sjuk, vek sig det ena benet, jag hade ingen kraft kvar i det. Då bad jag min sambo att skjutsa in mig till akuten.
Men efter att en ytlig undersökning gjorts blev hon hemskickad igen med beskedet att man inte visste vad det kunde vara.
Två dagar senare var det dags igen.
– Då kunde jag knappt gå överhuvudtaget.
Och den här gången togs Victorias symptom på större allvar. På akutmottagningen blev hon nu undersökt av två läkare, och diverse prover togs, bland annat ett ryggmärgsprov – som visade att hon hade drabbats av TBE.
– Det var då jag blev inlagd, berättar hon.
Där och då började den långa vägen tillbaka, med en rehabilitering som fortfarande pågår.
Viccan flyttade hem till sina föräldrar igen, där hon bodde de första månaderna efter sjukhusvistelsen.
– Jag behövde ju hjälp med precis allt i början, förklarar hon.
Vänster ben fungerade inte och en försvagning i det högra benet och den ena underarmen konstaterades också.
– I början var jag så sjuk och svag att jag inte kunde greppa situationen. Men efter två månader ungefär började jag förstå vad jag hade drabbats av och då grubblade jag mycket över framtiden och hur den skulle bli.
"Målbilden är att kunna vara hundförare i skogen igen", säger Viccan Wagner. Bilden är från en jakt i höstas då hon satt på pass i rullstolen.
Nu tränar hon två dagar i veckan med hjälp av fysioterapeuter på sjukhuset, och övriga dagar på egen hand.
Och hon har en tydlig målbild i huvudet, en målbild som hjälper henne att kämpa på även de dagar då det känns extra motigt:
– Jag ska bli hundförare i skogen igen!
Just nu försöker hon att lösa problem i vardagen allt eftersom de dyker upp och fokus för träningen är att just klara de vardagliga rörelserna.
Helt och hållet som innan kommer det dock aldrig att bli, det har hon insett och accepterat.
– En muskel i mitt vänstra ben har dött och jag får kompensera med en sätesmuskel vilket gör att mitt rörelsemönster blir annorlunda och kanske ser lite lustigt ut. Jag kommer inte att kunna röra mig lika obehindrat som innan.
– Men det kunde varit värre, säger hon.
Just nu klarar Viccan att gå ungefär 300 meter men sedan tar det stopp och hon måste sätta sig ner och vila. Vidare har hon drabbats av hjärntrötthet till följd av virusinfektionen, något som också det gör att hon måste vila ofta och mycket.
– Men jag deltog faktiskt vid en jakt i höstas, berättar hon. Det gick eftersom jag fick hjälp att ta mig till passet.