Det är inte speciellt konstigt att idrotten kom i fokus när Lisbeth växte upp eftersom hennes pappa var Henry Lund, som var vaktmästare i gamla Idrottshallen.
Tillsammans med sina systrar Rosita och Anita växte de bokstavligen upp i Idrottshallen eftersom familjen bodde i vaktmästarbostaden, som låg vägg i vägg med hallen.
– Där hade jag en fördel att jag kunde träna på alla lediga stunder i hallen. Jag tränade mycket på att skjuta via stolpen eller ribban i mål, säger Lisbeth Lund.
När det inte var handboll så passade hon att träna tennis genom att stå och slå en boll mot väggen.
All denna träning gav resultat. Lisbeth var under många år VHF:s främsta målskytt. Det gav eko i både Småland och Sverige.
Lisbeth blev som först tjej i Västerviks HF uttagen i Smålandslaget när hon som 19-åring fick spela en match mot Blekinge den 26 december 1960
Lisbeth hade stor del i den segern i och med att hon gjorde fyra mål när Småland vann med 10–7.
Hyllades
Efter matchen hyllades Lisbeth i Barometerns referat:
"För vår del skulle vi vilja påstå att västervikstösen alla gånger kunde bli något för landslaget med sin för en flicka ovanliga, men effektiva spelstil."
Framgångarna i Smålandslaget gjorde att hon blev uttagen till en landskamp mot Västtyskland i december 1961.
Nu blev det inte något spel för Lisbeth eftersom hon var uttagen som reserv.
– Jag var med på flera landslagsläger som leddes av Siggo Bjers. Han tränade både herr- och damlandslaget. Han var också några gånger i Västervik och tränade oss, säger Lisbeth.
VHF var tidigt igång med damhandboll och mellan 1957–62 spelade laget i allsvenskan. Stommen bestod av Kerstin Johansson, Birgitta Karlsson, Margot Kardell, Irma Evertsson, Rosita Lund, Lena Jansson, Lisbeth Lund, Ulla Nyberg, Gun Schloenzig, Laila Nilsson och Berit Karlsson.
Det var inte bara i VHF som Lisbeth hade framgångar, utan även med Nervens IK i sjukhus-SM där Lisbeth bidrog så att Nerven kunde hålla sig väl framme under flera år.
Sjukvården
Lisbeth valde att flytta Eksjö och Vänersborg för att utbilda sig till skötare.
– När jag kom tillbaka till Västervik efter studierna var det i princip ett helt nytt lag, så det blev ingen fortsättning. Det var också svårt att kombinera jobbet med handbollsspelandet.
Under hela sitt verksamma liv jobbade Lisbeth inom sjukvården. Först ute på Norra Sjukhuset och sedan på psykavdelningen på Västerviks sjukhus.
– Jag följer nästan all idrott på teven. För tillfället spelar jag inte tennis, men det är inte omöjligt att jag återupptar det, säger Lisbeth Lund.