Linda Åhman bär på en gen som ökar risken för att drabbas av bröst- och äggstockscancer. När hon fick veta att hon hade cellförändringar i brösten var valet enkelt: De skulle bort.
– Ärret går härifrån och upp här på båda sidorna.
Linda Åhman pekar först mot sin ena armhåla och för fingret under hela det vänstra bröstet. Det är tre veckor sedan hon opererade bort båda sina bröst och ersatte dem med implantat. Ingreppet har även påverkat musklerna. Hon är glad, i dag är första dagen sedan operationen som hon kan ha sina favoritkängor. Det är en känga som man drar på foten, innan har hon inte klarat av att ta på sig dem.
När läkarna lade in Lindas proteser så delade de på muskulaturen för att protesen skulle få plats. Det har gjort att hennes bröstmuskulatur är väldigt svag. Man glömmer lätt hur mycket vi använder bröstmusklerna i vardagen, utan att tänka på det, säger hon.
– För två veckor sedan ringde min syster och när hon hörde mig sa hon "du tränar väl inte?!" och jag svarade att jag försökte ta på mig ett par jeans.
– Förstår du hur mycket muskler vi använder för att klä på oss dagligen?
Allt började med Lindas farmor. Hon fick bröstcancer i 60-årsåldern och fick sedan ett återfall. Lindas faster fick också bröstcancer flera gånger. Det var fastern som stod på sig och ville kolla upp varför både hon och hennes mamma fått bröstcancer flera gånger, och med hjälp av ett vanligt blodprov fick hon veta att hon bär på en gen som heter BRCA2. Fasterns syskon fick testa sig och det visade sig att Lindas pappa bär på samma gen. I september 2022 fick Linda veta att även hon bär på genen som innebär en ökad risk för bröst- och äggstockscancer. Och när man lade ihop genetiken med Lindas ålder insåg hon ganska snabbt att risken för henne att drabbad av cancer var väldigt hög.
– Jag kände direkt att fy fan, vi måste göra något åt det här. Det är bara en tidsfråga innan jag får det.
Som bärare av genen får man gå på årliga grundliga kontroller. Mammografi får man göra två gånger om året. Linda hann bara göra sin första kontroll.
– Jag glömmer aldrig det datumet. 30 november, det hatiska datumet.
Kontrollen görs med magnetröntgen. Linda, som i vanliga fall har svårt för trånga utrymmen, fick ligga på mage med armarna över huvudet och köras in i tunneln i magnetkameran. Där fick hon ligga helt stilla i 25 minuter. Efter att röntgenundersökningen var klar var det dags för nästa undersökning, ultraljud. Men redan innan dess kände Linda på sig att det var något som var fel.
– De stod och pratade lite tyst med varandra och jag kände starkt att något var fel. Och det stämde ju.
Man hade hittat två knölar, en i vardera bröst. Den största knölen satt i högra bröstet. Ytterligare undersökningar gjordes direkt och sjukhusbesöket som skulle ha tagit en timma tog omkring tre.
– De sa att nu Linda, nu följer två jobbiga veckor. Vi kommer skicka iväg proverna. Läkaren sa att han tyckte att jag skulle förbereda mig på att det kunde vara cellförändringar och att det även kunde vara cancer. Ja... De två veckorna var väldigt jobbiga.
Det tuffaste var att berätta för barnen, säger Linda. Hon har två döttrar och de riskerar också att bära på genen.
Hur hanterade du den väntan? Hur lever man på som vanligt när man går och väntar på ett sånt besked?
– Jag har jobbat väldigt mycket med mig själv och gillar mental coachning. Så jag hade bra verktyg och tänkte att jag behövde jobba med mig själv.
– Min farmor är min största förebild i livet, hon var en väldigt stark kvinna. Men i det här fallet så var det Pippi Långstrump som kom fram. Jag tänkte "Fan alltså, vad hade Pippi gjort?" Hon hade ju bara skrattat åt skiten och sagt "det här har jag aldrig provat, nu testar vi något nytt!".
Vi träffas på Pink Bistro, restaurangen som Linda driver tillsammans med sin man och Magnus Svensson. Det är förmiddag och stängt för gäster. Vi är inte ensamma jag och Linda, med oss sitter även Åsa Thaberman. Linda och Åsa har just börjat lära känna varandra, och varför Åsa är med under intervjun återkommer vi till.
Lindas blick är stadig, rösten med. En enda gång under vårt samtal skakar det till.
– Den 30 november var jag jävligt rädd. Många har sagt att man måste tillåta sig själv att bli svag. Och den dagen var jag inte katig, men samtidigt var det såhär att... Det blev en gåva.
Linda börjar gråta.
– Hade jag inte testat mig så... Så ja. Det är tufft. Den dagen var jag hemma själv. Det var jätteskönt. Dagen efter när jag vaknade upp så kavlade jag upp ärmarna. Jag sa till min kompis att nu jävlar tatuerar vi oss. Nu ska Pippi Långstrump upp på armen. Nu ska jag titta på henne varje dag. Och nu är hon här på huden, säger Linda och lägger sin hand på höger underarm där Pippi sitter.
Linda Åhmans största förebild, efter farmor, är Pippi Långstrump. Dagen efter beskedet om att hon hade knölar i brösten bestämde hon sig för att tatuera in Pippi på armen.
Hur var det att berätta för din familj?
– Det jobbigaste var att berätta för mina döttrar, eftersom de är kvinnor. Om de bär på den här genen så står de också inför en tuff prövning. Det är det jag går och tänker på. Hoppas att mina tjejer är negativa. Men jag vet att de har en hög risk för att bära på den här genen.
Finns det skuldkänslor i det här hos dig?
– Både ja och nej. Jag minns när jag ringde min pappa och sa att jag hade genen och han sa "Nej, fan att du skulle få det här". Och jag förstår honom. Fasiken, det var inte det här jag hade tänkt mig för mina barn. Men om de väljer att testa sig så har vi en fantastisk sjukvård.
Efter två veckor, den 15 december, kom provresultatet. Linda hade cellförändringar i båda brösten. Hon fick veta att hon skulle få en remiss till Linköpings sjukhus och att hon där skulle få träffa läkarna som skulle operera henne. Det skulle gå ganska snabbt, sa de. Och snabbt gick det. Den 22 december träffade hon operationsteamet i Linköping. Läkaren var väldigt rak och berättade hur operationen skulle gå till och vad hon kunde vänta sig efteråt. Istället för att bara ta bort de drabbade områdena i brösten tyckte läkarna att det bästa var att ta bort all bröstvävnad och göra en rekonstruktion, alltså att sätta in implantat. Operationsläkaren berättade att det kan bli aktuellt med cellgifter också, eftersom det kan visa sig att cellförändringarna är cancer. Linda säger att hon tyckte att det var skönt med öppna kort. Hon har själv valt att vara väldigt öppen med allt som hänt, både med sin omgivning men också på sociala medier.
– För mig har det funkar bäst att vara öppen, för det tillgodoser mina behov. Jag har behov av att ge till andra för då får jag mycket tillbaka. Det var precis som när jag kom på det här med krukan. Då kan jag dela med mig av den här resan och så kan jag hjälpa andra.
Krukan ja, det är här Åsa Thaberman kommer in i bilden. Den 1 december, dagen då Linda bestämde sig för att kavla upp ärmarna, började hon fundera på hur hon kunde göra det bästa av situationen. Tanken på en bröstkruka började gro. Hon hörde av sig till konstnären Liz Pettersson som skickade henne vidare till Åsa.
– Åsa är en färgstark kvinna och det är precis det jag behöver just nu.
Lindas tanke ledde till att Åsa skapade en kruka. Krukan står nu på Pink Bistro med ett elefantöra i. Det har dock inte stannat vid en enda kruka, Åsa har börjat producera både kannor och muggar med bröst på. De ska säljas och all vinst ska gå till bröstcancerfonden.
Kannorna och muggarna kommer att ha egna unika utseenden. Någon kanske kommer sakna ett bröst, för så ser vissa kvinnor ut, säger Linda.
– Jag blir alldeles rörd, bara att hon bjuder in mig. Det är en jättefin sak som jag fått komma in i, och vi känner ju inte varandra egentligen. Det är ett förtroende jag har fått, säger Åsa.
"Ett förtroende jag fått", säger Åsa Thaberman om att Linda bad henne göra krukan med bröst.
Den 19 januari opererades Linda. Efter två dygn på sjukhuset fick hon komma hem och börja läka. Linda säger att hon tittar sig i spegeln varje dag och känner tacksamhet över att hon lever och att hon har två bröst. Men hon älskar dem inte. Inte än i alla fall.
Vad har dina bröst betytt för dig innan?
– Inte så jättemycket. Ett tag var jag inne på att bara ta bort skiten. Varför ska de sitta där om de bara skapar problem?
Läkarens löfte om att han skulle göra det bästa han kunde för att återskapa brösten gjorde dock att hon valde implantaten.
Nu återstår ytterligare lite väntan. Fem veckor kunde det ta innan hon får veta om det är cancer. När vi ses har det gått tre. Men den här väntan är enklare, Linda är inställd på att hon kommer behöva cellgifter. Och framöver kommer hon behöva operera bort sina äggstockar och äggledare, eftersom risken att drabbas av cancer även där är stor. Skulle det inte vara bröstcancer så ska hon fira med champagne.
Linda Åhman driver restaurangen Pink Bistro tillsammans med sin man och en person till. Linda har valt att vara väldigt öppen med sitt mående och det har varit viktigt för henne att hennes personal känner till vad hon går igenom.
– Då är den här delen avklarad. Om det är cancer så får flaskan ligga på kylning lite längre. Då blir det att sätta sig ner igen och se hur jag ska göra det bästa av det.