Klockan är halv tolv. Bestick, tallrikar och glas ställs fram på borden. Det är tyst i salen.
Två tanter sitter vid det ena bordet och en farbror, Ingemar, har slagit sig ned vid det andra.
De väntar med andakt på maten, trots att de ännu inte vet vad som serveras. De är tacksamma för det mesta.
En halvtimme senare är nästan alla där och maten ska ställas fram. Det blir fiskgryta med potatis och rivna morötter.
– Vi vet inte ens vad det är för fisk som serveras. Hur ofta står det bara ”fisk” på restaurangmenyerna?, frågar en i personalen.
Enhetschefen Lillemor Ljungkvist tillägger:
– Vi vill att det på vår meny ska det stå precis vad det är som serveras.
Ljungkvist har ambitioner, och drömmar. Hon är enhetschef på Gertrudsgården i Västervik, ett boende där dementa samsas med icke-dementa. Hennes dröm handlar om ett bättre liv för de äldre. Om livskvalitet och social stimulans. Livet på ett särskilt boende ska inte bara vara en slutstation där man går och väntar på någonting annat utan en plats man trivs på.
Ljungkvist vet hur drömmen ska nås. Vägen till drömmen går via magen, eller maten rättare sagt. För Lillemor Ljungkvist är nämligen inte maten bara ett intagande av näring utan också en social händelse, ett sätt att träffa folk och att få social stimulans – även fast man är gammal.
Mer konkret handlar drömmen om ett eget kök på Gertrudsgården, där de boende kan komma och gå om de orkar. Kanske även gäster ibland.
Hon har kämpat för den drömmen i ett och ett halvt år nu. Utan framgång ska tilläggas, hon har hittills blivit stoppad av kommunstyrelsen.
Trots att en enig socialnämnd är positiv till initiativet. Så fungerar det i dagens äldreomsorg i Västerviks kommun.
Nu, när maten produceras centralt på Gertrudsviks centralkök, så finns de boende på Gertrudsgården utplacerade på fyra olika avdelningar med varsitt kök. Där äter man, precis på den plats man placeras och precis den mat man erbjuds.
Valfrihet verkar inte vara äldreomsorgens motto år 2011.
Visst, de boende har att välja på två matalternativ till middag och kvällsmat. I teorin.
Men i praktiken är det personalen som avgör vad som ska beställas.
Känner man för något speciellt just en dag måste man ha beställt den maten 14 dagar i förväg. Oftast är de äldre nöjda med det som serveras men med bordsplaceringen är det inte lika positivt.
Köken är trånga och när rullatorer ska samsas med rullstolar och stappliga ben runt borden blir det jobbigt. Samtalsämnena avlöser knappast varandra heller. ”Låt maten tysta mun” blir inte tydligare än så här.
– Alla sitter mest och äter. Det blir inte så värst mycket konversation, menar Maj Åsberg.
Hon är en av dem som inte uppskattar maten.
– Det är mat från en annan generation, jag har inte riktigt vant mig vet det.
Marianne Holmberg är av en annan åsikt. Hon kunde inte vara mer nöjd, hävdar hon. Men så bor hon på en annan avdelning, med större matsal.
Personalen är medveten om problemen. Det är bara det att de inte kan göra något åt dem.
Lokalerna står där de står, och ser ut som de ser ut. Köken blir inte större. Från och med årsskiftet vill kommunen dessutom att kyld mat ska levereras till alla särskilda boenden, inklusive Gertrudsgården. Då ska också en stor ugn in i köken så att man kan värma upp den kylda maten.
Lillemor vill inte bygga ut lokalerna, vilket hon antagligen inte heller kan. Hon vill börja i den andra änden, med maten. Visionen är ett kök och en stor, öppen matsal.
Mellan köket och matsalen ska en stor ruta finnas så att gästerna, i Lillemor Ljungkvists värld ska de äldre vara gäster på en restaurang, ska kunna se hur maten tillagas.
Det ska inte råda några tvivel om vilken fisk som serveras.
– Det var ju jättebra när vi hade ett eget kök här. Det var liv och rörelse och de boende kunde gå till köket och köpa sig något när de var hungriga, säger Yvonne Karlsson som har arbetat på Gertrudsgården sedan köket lades ner där 2006.
– Allt skulle bli bättre. Livskvaliteten skulle bli väldigt mycket bättre, säger Lillemor Ljungkvist.
När Marianne Holmberg och Maj Åsberg får höra om hur det skulle kunna vara, med ett eget kök, tycker först Holmberg att det ”låter vettigt”.
– Varför görs det ingenting?, frågar hon sig
Åsberg verkar mest se fram emot att man då skulle kunna bjuda in vänner eller släkt.
– Det skulle vara trevligt, säger hon.
Lokalerna för det nya köket och matsalen står redo i den del som vetter mot Fabriksgatan. Kartor är ritade, flera skrivelser till kommunen är skickade och påtryckningarna har varit stora.
För några år sedan var det tal om att fyra lägenheter skulle byggas i det ekande tomma rummet, men det satte Lillemor Ljungkvist stopp för.
Hon vill fortfarande ha möjligheten att förverkliga sin dröm om ett eget kök på Gertrudsgården.