Lenin skulle ha älskat landstingen

Produktionen av sjukvård i Sverige har stora likheter med de system som användes för all produktion i det gamla Sovjetunionen.Kapitalet ägs av stora organisationer som i praktiken är regionala produktionskombinat (landsting). De har ett visst självstyre men de huvudsakliga riktlinjerna kommer från centralmakten.Byråkraterna utövar större delen av inflytandet och fattar beslut om både produktionsmål och prissättning.Det säger sig självt att med en sådan produktionsordning kan problemen inte lösas genom byte av styrelse eller VD. I Sovjet kämpade med bästa hjärnorna i decennier med att förbättra och effektivisera planekonomin. Resultatet blev trots detta en total kollaps.Skillnaderna mot det sovjetiska systemet är att det i det svenska systemet finns ett visst inslag av demokratiskt valda politiker. Dessa kan grovt delas upp i två kategorier. Dels de som är fritidspolitiker. Deras uppgift är att rösta och därmed legitimera byråkraternas beslut. Och dels de politiker som är "heltidsarvoderade" och har hederstiteln "landstingsråd". Skillnaden mellan dessa och byråkraterna är av filosofisk natur.Vidare finns det i vissa landsting mer flexibla varianter på den rena planekonomin. De kallas "vårdval" och innebär att medborgarna har rätt att äga produktionskapital och erbjuda vissa typer av enklare vård. Priserna är dock centralt fastställda.Men den viktigaste skillnaden är att det råder fri konkurrens när det gäller de centrala produktionsresurserna. Utbildningen av läkare och sjuksköterskor sker under ett visst mått av internationell konkurrens. Och produktionen av sådant som röntgenapparater, anestesimaskiner, strålkanoner och mediciner sker helt marknadsstyrt. Vinstmöjligheterna är astronomiska, konkurrensen benhård. Utvecklingen är svindlande snabb.Landstingen är en sorts primitiva mastodonter som nödtorftigt överlever och fungerar. Men det är enbart tack vare att de kan dra resurser från en väl fungerande marknadsekonomisk omgivning.För oss som är medborgare och (om vi får leva och ha hälsan) förr eller senare drabbas av att bli patienter är detta sistnämnda faktum en stor tröst. Den som ligger på operationsbordet skall vara evigt tacksam att anestesimaskinen som blandar syre och lustgas, eller för all del skalpellen, inte är tillverkad av samma människor som exempelvis organiserar barnsjukvården eller akutmottagningarna. Den svenska sjukvården påminner inte bara om Sovjetunionen utan även om en annan organisation i Sverige, nämligen försvaret. Båda präglas av en kombination av å ena sidan ålderdomliga och traditionstyngda organisationsformer och verklighetsfrånvända politiska beslut, och å andra sidan otroligt sofistikerad och högteknologisk utrustning. Skillnaden är att försvaret inte varit utsatt för internationell konkurrens på ett par hundra år. I dag kostar 10 000 soldater som inte existerar 40 miljarder - det är 4 miljoner per icke-existerande soldat. Dit har ännu inte sjukvården nått.Men det finns en viktig skillnad mellan sjukvården och försvarsmakten (eller polisen). De två senare representerar statens våldsmonopol och måste vara en integrerad och hårt kontrollerad del av statsmakten. Där är konkurrens, etableringsfrihet och marknadsstyrning inte önskvärt. De är genuina kollektiva nyttigheter som skall vara offentliga monopol och finansieras genom skattemedel.Sjukvård däremot är ett typexempel på tjänsteproduktion inriktad mot enskilda individer med individuella behov. Det är ett närmast idealiskt område för privata marknadslösningar.Det grundläggande problemet att utgifterna för sjukvård för en individ kan bli mycket höga är enkla att lösa. På samma vis som trafikförsäkringen görs obligatorisk men erbjuds på en privat marknad kan sjukvårdsförsäkringen vara obligatorisk men erbjudas på en privat marknad. För att alla skall ha råd ingår den i socialbidragsnormen. Offentlig produktion av sjukvård är inte nödvändig för att alla skall kunna få tillgång - alla i Sverige kan ju köpa mat trots att vi saknar statliga matbutiker. Den som inte har råd får bidrag.Självklart kommer inte försäkringstagaren kunna kräva de allra nyaste och mest kostnadskrävande behandlingarna. Men sanningen är att det kan man inte heller i dagens landstingssjukvård. Den som vill skall naturligtvis ha rätt att teckna tilläggsförsäkringar. Rättvisa mellan de som får sin försäkring och de som betalar själva uppnås genom att försäkringen är avdragsgill.På så sätt garanterar staten att alla kan få vård samtidigt som finansiering och produktion frikopplas.Vården, en av framtidens mest intressanta tjänstesektorer, kan då äntligen avsovjetiseras.

Lenin skulle ha älskat landstingen

I dagens kolumn gör Magnus Nilsson en betraktelse kring de svenska landstingen och vårdens organisation.