Lektor Berlin

Frågan är om det funnits någon som uträttat så mycket för Västervik under en så kort period som 14 år som lektor Carl Erhard Berlin. Insatser som medfört att en gata, Lektor Berlins väg, har uppkallats efter honom. I Stadsparken finns dessutom Berlins kulle.
Men medaljen hade en baksida. Lika uppskattad som han var för sina kommunala insatser, lika hatad var han av flertalet av sina elever på läroverket.
Hösten 1864 kom C E Berlin till Västervik och tillträdde en tjänst som lektor i främmande lefvande språk vid Westerviks Högre Elementarläroverk.
Lektor Berlins tidigare 49-åriga liv hade varit innehållsrikt. Han var född i Härnösand 1815. Student i Uppsala 1834 och promoverad 1839. Examinator i officersexamen, språklärare på Navigationsskolan i Härnösand, ombudsman i Norrlands Sjöassuransförening och dispaschör (haveriutredare och sjöskadereglerare), befraktare och grosshandlare i Sundsvall. En god förmögenhet grundlades.
Flytten gick sedan till Ryssland där han investerade i guld och olja. Jobbade som ångbåtskapten på floden Lena och avlade dessutom en filosofisk doktorsexamen i S:t Petersburg 1858.

I Västervik fortsatte kreativiteten att flöda. Lektor Berlin var aldrig stilla. Vare sig fysiskt eller i tanke. Idéer omsattes i handling.
En genväg att få saker och ting uträttade var att delta i det politiska livet. Han blev invald i stadsfullmäktige 1866 och var senare dess ordförande 1871 till 1878.
1866 var han med att starta det allmännyttiga Spritvaruberedningsbolaget. Ett lyckat kast. Lektor Berlin hade redan tidigt uttryckt bekymmer för de dåliga lokaler som läroverket hade på Östra Kyrkogatan (nuvarande Atrio). Nu tillkom oanade möjligheter att hjälpa till med ett nytt läroverk. Hårdraget kan vi säga att Västerviksborna fick supa ihop till ett nytt läroverk.
Västerviks Högre Allmänna Läroverk stod färdigt 1870. Spritvarubolaget var en stor finansiär vid sidan av staden, landstinget och staten.

Det fanns mycket mer att göra och lektor Berlin såg till att det blev nytt liv i det då nästan avsomnade Sällskapet för Västerviks förskönande. En första insats var att ge staden en ordentlig park att promenera, vila eller roa sig i.
Västerviks stadspark började ta form. Även det 1866 och lektor Berlin fick uppdraget att parken skyndsamt skulle planläggas och färdigställas. Så skedde naturligtvis och spritvarubolaget stöttade med pengar. Privata finansiärer fanns också och givmildast var förstås lektor Berlin.
Trädgårdsmästaren och hans medhjälpare planerade och planterade. Dessutom hann de med att "kasta upp en kulle" i parken. Den fick heta Berlins kulle och finns kvar än i dag. Fram till 1940-talet fanns på kullen en paviljong och från denna hördes ofta musik. Friluftskonserterna av musik- och sångsällskapen uppskattades mycket av "hela stan" som satt på bänkarna eller i hängaskbersåerna eller promenerade omkring i parken.
Redan då utsattes parken för skadegörelse och skolorna liksom vår tidning utfärdade varningar för vilket straff som kunde vänta skadegörarna. "Att nya strafflagen med ända till sex månaders fängelse tuktar slik överträdelse torde observeras av dem, som redan, dessvärre, genom förövat ofog visat sig äga klent förstånd i förening med dålig uppfostran och som givit anledning till denna sålunda behövliga varning."
Lektor Berlin var även en stark kraft för järnvägens tillkomst norrut mot Åtvidaberg. Mycket hann han med men samtidigt skall vi veta att han led av en svår sjukdom. 1878 avsade sig lektor Berlin alla uppdrag, flyttade till Stockholm och avled där 1881.

Många uppskattade säkert att bli uppmärksammade i Västerviks stads historia från 1933. Men frågan är vad lektor Berlin skulle ha sagt om han hade fått läsa att han såsom lärare "ej ha varit särdeles framstående. Skolpojkarna hatade honom, påstås det, för hans häftiga och brutala sätt mot dem".
Men påståendet hade mycket sanning i sig. I Westerviks Weckoblad (Västerviks-Tidningen) skrev en tidigare elev under signatur, Canutus, om sin uppväxt i Västervik. Ett särskilt kapitel ägnades åt lektor Berlin. "Jag är viss på, att härvidlag finna många intresserade läsare, särskilt bland dem som pinats, gråtit och suckat under lektor Berlins skräckvälde".

Efter ett kort stycke om lektor Berlins tidigare liv handlade artikeln enbart om skoltiden.
"Med sitt häftiga, för att icke säga våldsamma, lynne var väl uppgiften att vara ungdomslärare den som minst av allt lämpade sig för honom och det fick också en generation av skolpojkar till sin sorg erfara. Mer än en yngling, för vars framtid det var av största betydelse att få avsluta sin kurs vid elementarläroverket, blev av lektor Berlin formligen driven bort från skolan, ty slutligen tröttnade både föräldrar och barn på lektor Berlins brutala och oavlåtliga förföljelse. Ty den som lektor Berlin en gång utsett till sitt offer, slapp aldrig undan hans hämnd".
Canutus fortsätter med att berätta om en skolkamrat, som hamnat i onåd, på fritiden studerade franska hos en infödd fransman och lärde sig såväl prata, skriva och översätta franska på ett utmärkt sätt. Det hjälpte inte. Elevens terminsbetyg blev det absolut sämsta, nämligen D.
"Om du så går här tills det växer mossa på dig, aldrig kommer jag att godkänna dig", var ett av många älskvärda uttryck från lektor Berlin.

En gång när lektor Berlin råkade i fullständiga vredesparoxysmer skrek han så högt att hela uppsättningen av löständer dansade ut på golvet.
Det hade eleverna roligt åt. Bland eleverna fanns det sådana som när de givit upp hoppet om godkänt betyg satte sig upp mot lektor Berlin och gav svar på tal.
- Ut, ut, ut härifrån skrek lektorn varvid eleven lugnt svarade.
- Får jag bli borta nästa timme också?
"Att en fullständig explosion härefter inträffade behöver jag knappast säga, men resultatet blev, att den djärve ynglingen sedan aldrig glömdes av lektor Berlin".
Vi skall nog helst minnas lektor Berlin för han gjorde för Västerviks stad.Källor: Västerviks stads historia, 1933. Gatu- och kvartersnamn i Västervik, Bertil Ljungberg 1966. Westerviks Weckoblad (Västerviks-Tidningen). Tidsuppgifter och andra fakta, Christer Warfvinge.