– Ett tag funderade jag på att byta mitt mellannamn John till ”bögjävel” för det var ju ändå det folk skrek efter mig, säger han och skrattar.
Det är så han tacklar det idag – med ett skratt. Samtidigt som det förstås finns en minst sagt allvarlig underton. Homo– bisexuella och transpersoner utsätts för hatbrott, känner sig i större utsträckning än andra otrygga och får fortfarande brottas med fördomar. Det vill Frederik Garlén ändra på.
– Det finns många i Västervik som inte vågar komma ut. Efter att vi berättade om föreningen i Västerviks-Tidningen var det jättemånga som hörde av sig. Det är så synd att det ska vara så, 2015.
Samtidigt har attityden till viss del förändrats.
– Jag tror att det har blivit bättre, men det är inte helt bra än. Den generation som växer upp nu är mer toleranta, det är vad jag vill tro i alla fall.
När han var själv var tonåring, under 80 och 90-talen, var klimatet hårdare.
– Då vågade jag absolut inte komma ut. Det var ”bögskräck” och HIV och hela den biten. HIV var en sjukdom som drabbade homosexuella, det var bilden man hade, minns han.
Kompisen Marie-Louise Andersson fanns med i bilden redan då, under skoltiden.
– Jag kände nog på mig att Frederik var gay ganska tidigt så jag blev inte särskilt förvånad när jag fick veta det. Det var ingen stor grej alls egentligen.
Att tacka ja till att bli vice ordförande i lokalföreningen var inget svårt val.
– För mig är det självklart att alla ska ha samma rättigheter. Det är vad det handlar om, att stötta utsatta grupper. Jag har ju sett vad Frederik fått utstå. Om vi kan hjälpa en enda med stöd så är det bra, menar hon.
Själv kände han sig som ”enda bögen i byn”. Nu vet Frederik att det var långtifrån så.
– Jag kände mig väldigt ensam, det fanns liksom ingen annan som var som jag här.
Han hoppas att föreningen kan bli en hjälp för den som känner som han själv gjorde.
– Det här är precis vad jag hade behövt för att våga komma ut, att få stöttning av andra. Istället flyttade jag till Stockholm, för där tänkte jag att det måste finnas andra som jag, säger han med ett skratt.
Nu vågar Frederik gå hand i hand med pojkvännen på stan. Men att komma tillbaka till Västervik och leva som homosexuell har inte varit oproblematiskt. Han har spottats efter, blivit misshandlad och hotad.
– Men det har också varit många som har hört av sig med positiv respons. Det ska man komma ihåg. Framförallt mammor har skrivit till mig på Facebook och tackat, för sina söners skull. De tycker att det är bra att någon vågar prata om det, berättar han.
Föreningen är ännu i sin linda, men har stora planer. Drömmen är ett lokalt pride-tåg - förhoppningsvis redan nästa år.
– Då skulle fler få se hur många vi faktiskt är!
martina.lingefjord@vt.se