Kyrkfärd när förra seklet var ungt

Innan Ankarsrumsborna fick sin egen kyrka 1918 var de hänvisade att uppfylla sin kyrkogångsplikt och få sina förrättningar ombesörjda i grannkyrkorna. De som bodde på norra sidan av vattendraget som delar Ankarsrum fick ta sig till Hallingeberg och de på södra sidan till Hjorted. Detta ändrades på 1880-talet då gränsen drogs genom Långsjön och alla boende i Ankarsrum kom att tillhöra Hallingenbergs församling.
Att ta sig till kyrkan på den tiden var ett stort företag. Under några sommarsöndagar varje år fanns det möjlighet att kombinera kyrkbesöket med en ångbåtstur. Båtarna som trafikerade Långsjön mellan Hummelstad och Ankarsrum hette Farmåt och Undine.
Vid båtfärden fick passagerarna placera sig längs relingen eller på plankor på den lövklädda pråmen som togs på släp. De gånger som brukets mässingssextett fanns med ombord var det särskilt stor anslutning.
Vid lågt vattenstånd kunde det vara besvärligt att komma igenom det trånga sundet vid järnvägsbanken. När den passagen var avklarad drogs ångan upp för fullt och det var dags för musikanterna att börja spela. Färden gick sedan vidare över Dynsta- och Rammafjärdarna mot det slutliga målet, lastplatsen i Hummelstad. Där kunde båten bli mottagen och förankrad av den gamle båtsmannen Flink som seglat på världens hav och som efter slutad tjänst tog varje tillfälle att komma i kontakt med sjötrafik.
Efter ilandstigningen var det en del av passagerarna som packade upp sina matsäckskorgar och tillbringade dagen med mat, dryck och musikunderhållning, andra började den en mil långa vandringen mot Hallingebergs kyrka.
Var vädret varmt kunde nog svetten tränga fram redan när man avverkat "Fembackalång". Väl framkomna till Spånga brukade det bli rast under den stora björken. Där stillades både hunger och törst kring de medhavda matsäckskorgarna. Nästa "tillsägelse-ställe för de törstiga struparna" var vid Brokullen innan man gick över bron över Hallingebergsån. Där fanns, om man hade tur, kakor och olika brödsorter att tillgå bakade av husets fru Klara. När hennes bakverk under en tid syntes bli allt mindre satte någon upp en skylt på dörren med texten:
"O, herre du min skapare, ta undan denna bakare" Hon läste och vid nästa bak hade kakorna återfått rätt storlek och affärerna fortsatte som tidigare.
Framme vid kyrkbyn hade skräddaren denna utflyktsdag källardörren på glänt och korkskruven beredd. Det kunde bli ett väldigt festande och buteljerna med Vega- Porter hade en strykande åtgång.
Om följet hann fram till kyrkan i tid, och i så fall i vilket tillstånd, förmäler inte den skrift av Erik Lehman som är källan till denna skildring.