Kvinnorna Kosovos verkliga hjältar

"Tvättmaskiner som föder barn" har de nedlåtande benämnts av andra folkgrupper inom före detta Jugoslavien som ansetts sig mer moderna och civiliserade. Det sättet att se ner på en grupp bara för att fattigdom och dålig utbildning tvingat dem kvar i ett gammalt levnadsmönster känns igen från vårt land för något femtital år sedan. I ett långt perspektiv framstår för oss dessa svenska torpar- och statarkvinnor och deras kamp för att klara sin familj som imponerande. Lika imponerad blir jag av kvinnorna i Kosovo. Även om antalet barn per kvinna numera minskar så är åtta-tio barn inte ovanligt. Inte konstigt att byar och städer känns översvämmade av söta, charmiga och nyfikna barn. Medelåldern är i dag 24 år i Kosovo, raka motsatsen till vårt lands åldrande befolkning.

Från mitt senaste besök i landet vill jag ge tre olika kvinnobilder.
Fetie Haziri träffade jag i Skenderaj. Hon deltog tillsammans med ett 60-tal andra kvinnor i alla åldrar i ett projekt som drivs av landets Röda kors, med stöd bland annat från Sverige.
I en skola hade de alla samlats under några eftermiddagstimmar för att få undervisning i hälsofrågor, och inte minst viktigt, för att få träffa kvinnor från andra byar.
Ett alldeles nytt ämne som kvinnorna fick undervisning i var hur de tillsammans med sina män kunde begränsa antalet barn. I informationstexten på tavlan, skriven på kvinnornas språk albanska, kunde vi utläsa ordet condom, ett preventivmedel som Röda korspersonalen tillhandahöll gratis.
Alla vi frågade var överens om att deras liv skulle vara lättare om de kunde ha inflytande över barnantalet. De sa också att männen såg det som positivt att de gick till kvinnoträffarna.
På frågan om det var någon kvinna som gruppen tyckte jag skulle fotografera särskilt blev svaret; Fetie. Hon var nu 72 år gammal. Under kriget 1998 hade hon mist sex av sina tolv barn. Hon hade gått en timme för att komma till kvinnoträffen, inte för att få upplysning om kondomers användning, men väl för att få en stunds social samvaro med andra kvinnor.

Min andra kvinna är betydligt yngre, 41 år, heter Mirvete Kahrimani och bor i en liten by i norra delen av landet. Hon har fött sju barn, två i Sverige som asylsökande under början av 1990-talet. Jag har besökt familjen under tio år och alltid blivit mottagen med öppna armar, både när jag haft gåvor med från Sverige och när jag kommit tomhänt.
Hon och familjen har fått uppleva besvikelsen över att avvisas från ett land som de trodde innebar en möjlighet till ett bättre liv, fått fly från byn några år efter återkomsten, bo i flyktingläger i Albanien för att komma åter till en by som var helt utplånad, fått bo i provisoriska flyktingbostäder för att så småningom kunna flytta in i ett nytt hus.

Mirvetes uppgifter är varje dag desamma. Först ska hon se till att barnen får frukost och kommer till skolan innan hon börjar dagens arbete med tvätt, bakning, skötsel av trädgård och omsorger om den sjukliga och åldrade svärmodern. Hon kommer aldrig på längre utflykter än till grannstaden Mitrovitza och har aldrig några ekonomiska möjligheter att köpa något för egen del.
Lönen som mannen får som säkerhetsvakt räcker bara med knapp nöd till det allra nödvändigaste.
Trots att hon alltid får åsidosätta sig själv har jag aldrig sett henne missnöjd, bara om något av barnen inte mår bra, märks det att hon lider. Att barnen klarar sin skola bra och att alla är friska är hennes belöning.

Den tredje kvinnan heter Rozeta Hajdari. Hon bor i huvudstaden Pristina har ett relativt välavlönat arbete på det svenska Sida-kontoret. Sin utbildning i ekonomi har hon fått på universitetet i Växjö.
Hon arbetar hårt med att hitta företag som är tillräckligt seriösa för att de ska vara värda svenska skattepengar. Hon lever ett modernt stadsliv med vänner och ibland ett kvällsbesök på restaurang. Hon är 32 år och skulle med albanska mått mätt varit gift och mor för länge sedan. Men det är inget som lockar henne särskilt mycket just nu.
- Problemet är inte att hitta någon att gifta sig med, problemet är att bli kär i honom, säger hon. En för oss ganska klok slutsats som nog kommer att omfattas av fler och fler kvinnor i ett av Europas mest traditionella hörn när det gäller familjebildning.