Kuba - ett land med egen verklighet

Havanna är slående vackert och man vill inget hellre att kliva in genom den öppna dörren till kubanernas vardagsrum och bara slå sig ner. De trassliga elledningarna som trängs med tvätten på balkongerna, de skruttiga husen och den högljudda trafiken är bara charmiga. Man kan inte låta bli att älska det. Så fort bilarna passerat hoppar ett gäng ungar ut i gatan för att lira lite baseball. Inte med boll och slagträ som man är van vid, utan med en trästump och en kapsyl.
Sverige känns som plast jämfört med det här landet. Här lever man för sin egen skull, i ett samhällssystem med en egen verklighet. Visst undrar kubanerna hur världen utanför Kuba ser ut, men med ett barns envishet fortsätter de att vara skeptiska till att något kan vara bättre än det de har.

Vi knackar på i ett litet blått hus med en skylt om att här finns ett rum att hyra.
- Knacka på den vänstra dörren, ropar tanten på balkongen på andra sidan gatan.
Rafaela Pompa öppnar. Hon är en liten knubbig kvinna som ser både bestämd och glad ut på samma gång. Hon visar rummet som ser ut som ett vanligt hotellrum med två sängar, garderob och badrum. Natten i gamla Havanna, Vieja, är varm och full av liv. I varje bar, på varje restaurang och på varje torg spelas levande musik. För varje ny bar man besöker får man höra en ny version av "Guantanamera". Trötta på stimmiga barer på gatan glider vi in på ett lyxhotell och tar hissen upp till takterrassen. Utsikten från taket på hotell Parque Central, i kombination med mojito-drink, får högsta betyg.

Efter en typisk kubansk frukost med frallor, ägg, frukt och superstarkt kaffe lämnar vi storstan och siktar på strandliv. Vi färdas på en fyrfilig motorväg och turistbussen sicksackar fram mellan gamla amerikanare och sovjetiska Lador. Myten om att här bara finns jänkare är krossad. Det finns ännu fler Lador.
Förutom bilar används vägen också av hästekipage, oxar, getter, hundar, traktorer och höns. Sedan tillkommer alla liftare och försäljare som försöker kränga bananer och lök till alla som åker förbi.
Efter några timmars skumpande rullar bussen in genom grindarna till Maria la Gorda. Vilken strand, som hämtad ur en dokumentär om paradiset.
Dykningen här har rykte om sig att vara den bästa på Kuba. Sikten är fantastisk och det färgglada djurlivet bland korallerna får en blek skandinav att häpna. Humrar stora som taxar (nästan i alla fall) kryper in under stenar när vi simmar förbi. Efter tre dagar med strandliv liftar vi med några svenskar till Havanna. Efter några felkörningar och stopp i småbyar är vi framme innan det blir mörkt.
Inspirerade av våra nya kompisar hyr vi en bil. Musiken i Trinidad lockar.
- Kustvägen utmed Grisbukten är jättefin, tipsar biluthyraren och räcker över nycklarna till en grön Hyundai.
Utrustade med den simplaste turistkartan, som uthyraren klottrat ner vägen ut ur stan på, sätter vi oss i bilen. Innan vi kör i väg tackar vi nej till ett erbjudande om guidning ut ur stan.
- Det är jättesvårt att hitta till motorvägen, säger den skäggiga gubben i hängslebyxor, och erbjuder sina tjänster för fem dollar.
Efter nära en timmes vilsekörande i förorter känns fem dollar som ingenting. I en rondell plockar vi upp en ny gubbe som visar vägen till motorvägen.

Kustvägen är smal och nästan öde, men efter några kilometer dyker det upp ett gäng landkrabbor. Vi kör slalom mellan krabborna som är på väg från skogen till havet för att para sig. Vi fotograferar och skrattar. För varje kilometer blir det mer krabbor på vägen. Till slut syns inte längre asfalten för alla krabbor som springer runt. De är stora och det krasar till ordentligt när man kör över dem.

Bilfärden känns nu som en skräckfilm och när vi kör förbi andra turister som fått punktering i krabbgeggan blir vi oroliga. Kan man få punktering av krabbor? Vår slutsats är att risken minskar om man kör fort. I nära två mil kör vi rally på krabborna.
Till slut uppenbarar sig den lilla byn Giron och krabborna försvinner. Krasandet från vägen ersätts med ett värre ljud: ett högt "psss". Punka!
Bilen går på fälgarna när vi rullar in i Ricos trädgård. Han är en liten farbror som sitter på en flakmoped och väntar på turister med punktering. Med vana handgrepp tar han loss ena bakdäcket. Sedan hämtar han sin verktygslåda (en smutsig tygpåse) och plockar upp en syl, en sax och en näve kondomer. Som verkstadsslavar känner vi hur en viss skepsis växer inom oss, men vi har inget alternativ. Punktering på alla fyra däck och bara ett i reserv.

Snabbt gräver Rico loss klorna som ätit sig in i däcket och i en skåra på sylen trär han i några kondomer, sedan trycker han ner dem i hålet. Detta gör han ytterligare nio gånger, för det är totalt tio hål i däcken.
- Ni får Rico-garanti, skrattar Rico och intygar att lagningarna kommer att hålla.
På morgonen blir vi smått förvånade när vi inspekterar bilen, luften är kvar i däcken och vi kör mot Trinidad, en liten, mysig stad som grundades redan 1515. Här är jättevarmt och i skuggan på cafét Canchánchara beställer vi cocktails med samma namn. Den görs på rom, vatten, lime och honung och ger lite svalka.
På kvällen besöker vi utomhusscenen Casa de la musica och lyssnar på traditionell kubansk son-musik. Publiken är en skön mix av glada kubaner i alla åldrar och turister med värmeslag. De senare sitter ner och tittar avundsjukt och intresserat på när kubanerna med lätta steg dansar salsa på kullerstenen. Här vill jag stanna.

Kuba - ett land med egen verklighet

Revolutionen känns trött, husen är slitna och bilarna är gamla. Men Kuba kokar av liv och överallt händer det något.