Alla vet, att vi i Sverige lever i ett demokratiskt land. Tyvärr är det inte längre riktigt sant. I verkligheten har vi till exempel ett utbrett åsiktsmonopol i vissa frågor.Ingen kan uttrycka några kritiska synpunkter i invandrarfrågan utan att bli påhoppad och utskälld för att vara rasist, trots att det i de flesta fall inte handlar om raser utan om nationaliteter. Den enda tillåtna åsikten är, att det enda rätta är ett multikulturellt och multinationellt samhälle.Detta är fel. Det finns minst två alternativ. Antingen kan man satsa på ett mångkulturellt samhälle eller också gör man inte det. Bägge alternativen borde kunna diskuteras sansat och sakligt. Tyvärr går inte det i den vinklade svenska samhällsdebatten.Utgångspunkten är, att det naturligtvis finns många positiva sidor med invandringen och att de flesta invandrare är hederliga och sympatiska människor. Det finns emellertid också många problem.Nyligen skrev signaturen "svensk demokrat" en insändare om att sverigedemokraterna förgiftar demokratin. Inlägget var genomsyrat av den vanliga intoleransen, som i sig är ett stort hot mot demokratin.Vad man än tycker som sverigedemokraterna, så har de självklart rätt att framföra sina åsikter. Det anser tydligen inte renläriga vänsterextremister, som på allt sätt, även med hotelser och trakasserier, försöker tysta partiet och dess representanter. Detta är mycket oroväckande och för tanken inte bara till nazismens Tyskland utan även till kommunismens förtryck i alla de länder, där den kommit till makten.Att även de etablerade politiska partierna på olika sätt försöker frysa ut sverigedemokraterna och vägrar att samarbeta med dessa, visar på ett förakt för demokratins spelregler. Om något parti skulle uteslutas från det politiska livet, så borde det i så fall vara det parti, som i de länder, där det kommit till makten, mördat miljontals människor. Jag tänker då givetvis på vänsterpartiet och dess kommunister.Men flyktingarna då? Vi måste ju ta hand om dom. Det argumentet faller till största delen på att under de 25 senaste åren har omkring 90 procent av de asylsökande inte klassats som flyktingar utan släppts in av andra skäl. De som söker asyl här är i de flesta fall sådana personer, som haft råd att betala stora summor till smugglare. De som har de största hjälpbehoven kommer aldrig hit, till exempel människorna i lägren i Darfur i Sudan, som förföljs, våldtas och mördas av den lokala arabmilisen. Hur ska vi kunna ändra på detta, så att de människor, som kommer hit, är de som har det största behovet av skydd och hjälp?Att invandringen skapar många svåra kulturkrockar är kanske inte så konstigt. De så kallade "hedersmorden" är ett exempel på personer, som inte vill följa svenska seder och lagar och som inte passar i det svenska samhället. I det sammanhanget finns också åtskilliga oklara fall, där unga invandrarflickor plötsligt fallit från balkonger och dött efter högljudda gräl med nära anhöriga. Hur ska dessa problem förebyggas? Som det nu är, går de hotande männen fria men de hotade flickorna måste i en del fall söka skydd och hemlig identitet. Detta är en skam för Sverige.Vad invandringen kostar är en annan het potatis, som tystas ner med alla medel. Det borde redovisas på samma sätt som statens övriga utgifter.En opinionsundersökning i mellanöstern har visat, att majoriteten av de tillfrågade var positiva till självmordsbombare. Passar dessa människor in i det svenska samhället?Ett annat stort problem, som borde diskuteras mer, är att de flesta asylsökande saknar identitetshandlingar. I de flesta fall har dessa förstörts och många släpps in i landet med okänd identitet. Det är ofrånkomligt att till exempel. muslimska terrorister alltför lätt kan få svenskt medborgarskap.Områden med "utanförskap", det vill säga hög arbetslöshet och kriminalitet och andra svåra sociala problem har de senaste åren ökat snabbt. Även detta borde diskuteras mer, men det tystas i stället ner, bland annat genom att byta namn på problemet till det neutrala utanförskap, som försöker dölja det faktum, att det rör sig om invandrartäta områden. Efter dessa övertramp mot det som är tabu i samhällsdebatten, inser jag naturligtvis, att jag kommer att kallas rasist. Den risken måste man tyvärr utsätta sig för, om man vill dra upp den för närvarande viktigaste samhällsfrågan till kritisk granskning och bryta mot åsiktsförtrycket i det sammanhanget.
