Kristina var mobbad under hela högstadiet
Först nu, 13 år senare, orkar hon återvända till Åbyskolan i Gamleby.
På Åbyskolan var Kristina Skarhed ett mobbningsoffer. Inte av en eller två utan av alla i klassen, med ett undantag. En tjej vågade vara hennes kompis och de är fortfarande mycket goda vänner. Foto: HANS BRANDIN
Foto:
- Jag kom till Gamleby som fyraåring och skolan var inte något problem trots att jag gick om årskurs två på grund av ett talfel, säger Kristina Skarhed. Men i årskurs sex började problemen och i sjuan blev det allvar.
Kristina Skarhed pekar inte ut någon speciell mobbare, även om det fanns förgrundsfigurer.
- Killarna sade ständigt att jag var "tjock och ful", eller ord och uttryck med samma betydelse. De knuffades och satte krokben. Det var inte bara killarna i min klass utan även några från parallellklasserna. Jag hade lätt för att börja gråta och det gjorde väl mobbningen extra rolig.
- Tjejerna frös ut mig. Slutade prata när jag kom, pratade aldrig med mig. Det är en fruktansvärd handling. Till slut, efter åratal av mobbning, trodde jag att jag var värdelös, sådana tankar kan fortfarande komma över mig.
Utsidan skvallrar inte om hur illa Kristina har mått under åren från sjuan 1987 fram till nu. Hon bor i villa i Vimmerby med man och två barn, en ung kvinna med fördelaktigt utseende, mammaledig från arbetet inom vården. Men på insidan har såren just läkt ihop någorlunda.
Räddningen för Kristina var en klasskamrat, en enda som vågade riskera utfrysning för att hon umgicks med den mobbade.
- Hon blev också utfryst av tjejerna för att hon umgicks med mig, men hon brydde sig inte. Utan henne vet jag inte hur det hade gått, jag är henne evigt tacksam och vi är fortfarande goda vänner. Vi pratar i telefon flera gånger i veckan och träffas regelbundet.
Typiskt nog berättade Kristina aldrig hemma vad som hände i skolan. Men hennes mor förstod ändå. Kristina kom ju ofta hem mitt på dagen med magont och varje dag innan hon skulle iväg till skolan hade hon ont i magen.
- Mamma pratade med lärarna och rektor, men ingen tog tag i problemet. Det var hemskt att gå till skolan, när jag visste att ingen vuxen skulle hjälpa mig.
Kristina flyttade från Gamleby efter skolgången. Hon gick gymnasiet i Tibro. Men såren från mobbningen följde henne. Det kulminerade när hon födde sin första dotter för sju år sedan. I flera år var hon deprimerad, apatisk och närmast anorektisk. Liksom under skoltiden förekom det självmordstankar. Till slut ordnade hennes mor så att hon fick hjälp av såväl dietist som psykolog.
- Det hjälpte att prata ut om det. Under samtalen med psykologen kom det upp massor till ytan, händelser som jag förträngt.
Det var en lång process som Kristina fick gå igenom. Först nu kan hon tala om Åbyskolan och mobbningen utan att bli upprörd.
- Men jag känner obehag och en äcklig känsla. När jag möter killar eller tjejer som gick i min klass väller ilskan upp.
Kristina tittar på skolfotot från avslutningsklassen och man ser att det berör henne, men hon är stadig på rösten och har en alldeles klar bild av vad som hänt och vem som borde hejdat mobbningen.
- Vuxna som vet om och ser mobbning måste lägga sig i och göra något åt det. Jag vet att barn inte förstår hur illa de kan göra sina mobbningsoffer, men jag vill ändå att mina gamla "klasskamrater"ska veta hur mycket de skadade mig och hur lång tid det tog innan jag kom över det.
Så jobbar vi med nyheter