Här behöver man inte svara på frågor som "varför gick du inte vid första slaget?" eller "varför gick du tillbaka?", säger Kristina.
Våld mot kvinnor
Eftermiddagssolens strålar strömmar in i rummet från en blekblå vinterhimmel. I lokalen sitter fyra kvinnor runt ett soffbord och samtalar. De småpratar om vardagliga ting – ditten och datten – och skrattar. Jo, det skrattas faktiskt. Trots att orsaken till att de sitter här tillsammans har med våld att göra. Alla har de erfarenhet av våld, olika typer av våld. Samtliga har varit utsatta för det av en person som stått dem nära, en man eller pojkvän.
Vi kallar dem Sara, Anja, Kristina och Sofia. För ett år sedan kände de inte varandra. I dag vet de desto mer om varandra, ibland till och med mer än den egna närmaste familjen gör. De har blivit vänner, eller medsystrar som de kallar sig.
Sedan tidigt i höstas har de träffats regelbundet via familjeenhetens försorg för att prata om det som de varit med om, med förhoppningen att de ska kunna processa sina upplevelser tillsammans, och få stöd av varandra.
För någon ligger erfarenheterna ganska långt bak i tiden, för någon annan är de alldeles färska.
– De här träffarna blir som ett komplement till var och ens egna individuella bearbetning, säger Ann Holgersson.
Hon och Helene Johansson är behandlare vid individ- och familjeomsorgen i Västerviks kommun och håller i samtalen som har olika rubriker, olika teman, varje gång.
Sofia, en av de fyra i gruppen, berättar att det var lite spänt de allra första gångerna de sågs.
– Jag tror att alla kände så och var lite tveksamma till att komma hit. Men nu längtar man! säger hon och får unisont medhåll av de övriga tre.
De beskriver att träffarna gett dem en känsla av gemenskap, av att inte vara ensam – en känsla de inte kunnat finna i något annat sammanhang.
– Här behöver man varken förklara sig eller försvara sig. Vi förstår varandras sorg och smärta och dömer inte varandra, säger Kristina.
Hon tystnar och utvecklar sedan:
– Man behöver inte svara på frågor som "varför gick du inte vid första slaget?" eller "varför gick du tillbaka?". Det är inte så enkelt som många människor, som inte själva har varit med om våld i en nära relation, tycks tro.
– Det saknas så mycket kunskap i samhället om mekanismerna bakom en våldsam relation, och hur den som utsätts påverkas och bryts ner, säger Sofia och det är tydligt att hon blir både ledsen och arg när hon pratar om detta.
Och här kommer vi in på något centralt:
Nämligen att alla känslor är tillåtna och får ta plats i rummet. Sorg, ilska, skam och hat. Inget är "fult" eller tabu. Och inget av det som kommer upp förs vidare till någon utanför gruppen, betonar Ann Holgersson.
– Vi har gråtit, fått vredesutbrott och skrattat om vartannat, säger Kristina.
– Det är förstås tungt men nyttigt att ta fram det som gör ont. Under samtalen har händelser och minnen som man inte velat komma ihåg kommit upp på nytt. Det har varit jättejobbigt och samtidigt så befriande, säger Anja.
Våld i nära relation. "Det är så värdefullt att förstå att man inte är ensam", säger Ann Holgersson, behandlare på individ- och familjeomsorgen.
Kristina berättar om hur hon nyligen efter ett träningspass på gymmet blev så rädd för att gå hem att hon inte visste vad hon skulle ta sig till.
– Jag fick en så stark känsla av att min ex-pojkvän väntade på mig utanför, säger hon.
Till slut ringde hon Sara som direkt kom för att möta henne och göra henne sällskap.
– Man kan inte förvänta sig att någon annan som inte förstår vad det handlar om ska släppa allt vad hen har för händerna, middagsbestyren där hemma eller vad det kan vara, och komma för att göra en sällskap för att man har en känsla..., säger Kristina.
Sara har sina erfarenheter ganska långt bakom sig men de påverkar henne i allra högsta grad än i dag. Sedan många år lever hon med skyddad identitet, något som gjort det svårt för henne, för att inte säga helt omöjligt, att ha ett socialt liv. Hon har inte kunnat arbeta. Hon får inte ha något bank-id. Hon får bara göra ett visst antal transaktioner och ett visst antal betalningar med sitt bankkort per månad. Hon måste regelbundet byta telefonnummer. Hon kan inte engagera sig i föreningslivet. Allt för att hon inte ska gå att spåra.
Ständigt har hon vaktat sin tunga i kontakten med andra.
– Jag har levt som i en glasburk och när jag kom hit och fick träffa Anja, Kristina och Sofia var det som att någon skruvade av locket. Jag har fått luft och syre. Jag har fått nära vänner, en utökad familj. Det har varit jättestort för mig att få komma hit, säger hon.
Kristina kommer in på hur kvinnor som är eller har varit i en våldsam relation ofta betraktas av omgivningen:
– När man har blivit utsatt för våld ses man som ett offer. Men vi som är här är ju inga offer, vi är överlevare!
Sara, Anja, Kristina och Sofia utgör en pilotgrupp men nu är det klart att initiativet får en fortsättning:
– Behovet är stort. Och det är så värdefullt att förstå att man inte är ensam, säger Ann Holgersson.