Kremls största utmaning - att ryssarna försvinner

Enligt en prognos från FN:s befolkningsfond UNFPA minskar antalet invånare i Ryssland från 142 nu till bara 108 miljoner år 2050. Vänds inte utvecklingen undergrävs Kremls ambitioner på globalt ledarskap, i kraft av god ekonomi och en stark målmedveten regim. Ryska statens finanser är ännu i gott skick. Av de stater som deltog i G20-gruppens ekonomiska toppmöte i Washington har Ryssland den minsta statsskulden. Men valutareserven sjunker i finanskrisens spår. Och med noteringen 50 dollar per fat rysk olja klaras visserligen budgeten för 2009, men sedan blir det underskott. För statens planerade utgifter på sikt har utgått från priset 95 dollar per fat. Det är plus och minus i rysk ekonomi. Det är plus och minus även i politiken. Så sent som i april i år, på ett toppmöte i Sotji, talade Vladimir Putin med kollegan George W Bush om ett strategiskt partnerskap USA-Ryssland. Men nu säger Putins efterträdare Dmitrij Medvedev att problemen hopats under Bush: "Det finns inget förtroende i de rysk-amerikanska relationerna, det förtroende vi behöver". Fast vad Ryssland mest behöver tycks vara - fler ryssar.Länge har antalet döda varje år överstigit antalet födda. Det satsas nu på barnfamiljerna. Men normen bland etniska ryssar verkar förbli ett barn per familj, som för Medvedev, eller högst två, som Putin. Ryssland tros inte likt EU och USA kunna kompensera ett lågt födelsetal med invandring. (USA väntas till 2050 öka från i dag 300 till 400 miljoner invånare.)En fundamental svaghet vidlåder alltså den ryska staten. Men det finns även i nuet fakta som motsäger Kremls bild av en förnyad rysk stat, med återvunnen självsäkerhet, respekterad i det globala maktspelet. Kolleger utomlands må avundas regimen dess styrka. Maktväxling, del av demokratins väsen, har eliminerats. Kreml beslutar, parlamentet bekräftar. Men sämre är det med beslutens effekt. Enligt premiärministern, som nu heter Putin, försvann i fjol nästan tio procent av de totala statsutgifterna till ingen nytta. Byråkrati och korruption gör narr av Kremls ambitioner. Officiellt framställs kriget mot Georgien som både en politisk och militär framgång. Men ingen har följt Rysslands exempel att erkänna utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Och det korta kriget hann avslöja att krigsmaktens utrustning är föråldrad och att samband och underrättelsetjänst inte fungerade. Georgien och Ukraina har gett Kreml chans till revansch för de motgångar man led med de demokratiska omvälvningarna 2003 och 2004. Georgiens och Ukrainas ledare har ju blivit en besvikelse för väst. Men Kremls aggressiva hållning snarast tvingar väst att solidarisera sig med dem. Putin lär ha sagt, och erfarenheten av hans sätt att uttrycka sig gör det sannolikt, att han skulle vilja hänga Georgiens president Mikheil Saakashvili i testiklarna. Kreml kan fira att EU efter en kortvarig frysning på grund av Georgien nu återupptar förhandlingarna om ett partnerskapsavtal. EU-ordföranden Frankrike låtsas artigt vara intresserad av det ryska, sovjetdoftande projekt som skulle ersätta Nato och annat Kreml inte gillar med en ny säkerhetsordning för Europa. Och företrädare för Tyskland, Italien och Frankrike luftar sin skepsis mot Bush-administrationens för Kreml förhatliga planer på en robotsköld i Polen och Tjeckien. Så nog det finns en del i nuet Kreml kan tolka positivt inför ryska folket - så länge detta nu finns kvar.

Kremls största utmaning - att ryssarna försvinner

Rysslands befolkning väntas minska rejält framöver. Om detta och de stormaktsambitioner landet visat på sistone, skriver Bo Ture Larsson i dagens utrikeskolumn.