Vad får det vara? En lammgrillare, en vanlig grillkorv eller kanske en Västerviks-Bamse? Lite sötstark senap (Moppesenap, eget varumärke), lite ketchup? Servetter har du där.
Hans-Åke Harrysson har sju sorters korvar att välja på, ibland nio och chorizoburgare också. Två sorters senap, ketchup, läsk, vatten, Festis i pappförpackning, korvbröd förstås. Och infolappar om korv- och jullådorna som han tar beställningar på.
Den här dagen har han bytt sin vanliga plats på Spötorget till marknaden i Gamleby.
– Tack så mycket. Ha en fortsatt trevlig dag. Nu slutar det säkert att regna, vi korvgubbar brukar ha tur med vädret, säger han och stoppar ner pengarna i kassalådan.
"Det bästa jag har gjort"
Det blir en lång dag. För att undvika den värsta trängseln med andra knallar kom Hans-Åke redan vid sjutiden för att sedan vara på plats under hela dagen. En vanlig arbetsdag på Spötorget börjar vid tio och slutar vid tre. Hans-Åke jobbar från måndag till lördag, sex dagar i veckan.
– Det här är det bästa jag har gjort. Jag gillar att träffa människor och de allra flesta är väldigt positiva. Det är väldigt kul, säger han.
– Sen tror jag att jag gör en insats också. Jag pratar med alla. Det har hänt att människor fått veta att de har cancer, gått nerför backen från sjukhuset och kommit fram till mig. Då har jag blivit den första de berättat det för.
Det låter jobbigt.
– Nja, jag behöver inte säga så mycket. Det räcker med att lyssna. Men visst, det finns ju en del element på stan, och några gånger kan det bli lite mycket.
"Det var en guldgruva"
Hans-Åke Harrysson tog över Korvmoppen AB, som företaget heter, 2009. Genom åren har han sett hur Västerviks centrum utvecklats, eller kanske snarare inte utvecklats. Det var betydligt mer liv och rörelse i city för några år sedan.
– När jag började hade jag två moppar, det var en guldgruva. Bara på en moppe gick det åt kanske tio påsar korvbröd under en dag, nu ligger jag på fem påsar totalt. Då sålde jag 75–80 korvar, i dag är det ungefär hälften.
– Det är mindre folk i centrum, så enkelt är det. Busslinjerna har dragits om, bankerna har tagit bort kontanthanteringen...det finns helt enkelt inte så många anledningar att gå ner på stan längre.
När blev det så?
– I takt med att Ljungheden byggdes ut, tror jag. Man maxar där uppe och minskar samtidigt tillgängligheten i city. Det går inte ihop. Många andra städer har ungefär samma utveckling, det är som om alla stadsplanerare har gått samma kurs.
Förslaget: Bort med tröjorna
När Hans-Åke får skissa på hur han skulle vilja utveckla centrum handlar mycket om de olika torgen. Torghandeln på Stora torget borde flytta ner till Spötorget och kanske Fiskaretorget på sommaren. Handlarna skulle vara fler och det borde finnas minst en ordentlig grönsakshandlare.
Västervik är den enda stad av någorlunda dignitet som inte har någon grönsakshandel på torget, hävdar han.
– Vem vill ha sketna Metallica-t-shirts på Fiskaretorget på somrarna? Nej, bort med dem och dit med andra handlare, säger han.
Politikerna lyssnar
I flera år var han engagerad i Citygruppen som drev handelsfrågor i centrum. I år har han dragit igång utfrågningar med kommun- och landstingspolitiker, något som säkert kommer att få en fortsättning nästa år. Nyligen kom en inbjudan från kommunfullmäktige för att diskutera framtiden.
Och kanske håller Hans-Åke på att få mer gehör för sina åsikter. I alla fall tycker han att det finns en positiv anda. Politikerna lyssnar och är intresserade.
– Kanske tog det åtta år att få dem att vakna när det gäller centrumhandeln. Vi behöver inte ta hit några världsstjärnor för det ska hända något. Det räcker med att vi gör något. Själv skulle jag vilja ha någon som står på torget och visar hur man kan musta äpplen. Det tror jag många är intresserade av.
Bättre på att jobba
Hans-Åke Harrysson har jobbat, ofta hårt, i hela sitt liv. Nio år gammal började han dela ut Vimmerby-Tidningen på eftermiddagarna och sälja lösnummer på sjukhuset i Vimmerby. Där tog han också upp beställningar från patienterna, sprang ner till kiosken och handlade och fick ofta lite dricks. Han sålde jultidningar, ordnade auktioner och fixade några år senare skjutbanor på festplatser.
I skolan var han däremot inget ljus. Hans-Åke slutade redan efter nian och minns hur uppsatserna i svenska såg ut när han fick tillbaka dem.
– De fick mig att tänka på julen, så rött lyste de. Att skriva har jag alltid haft ganska svårt för. Nej, skolan var inget för mig, jag är bättre på att jobba, säger han.
Sedan berättar han anekdoter från åren som korvgubbe i Västervik. Om bakhjulet som vek sig på mopeden, om när det var så kallt att ketchupen frös, om hur åkte bakom plogbilen för att komma tillbaka till lagret i full snöstorm, om... Det har hänt mycket genom åren.
Och sedan kommer en kund igen.