Konsten att förstå vad USA gör

USA bör ta Iran med lämpor. USA bör inte bry sig om Taiwan. USA bör erkänna Rysslands intressen i "nära utlandet", områden som en gång var en del av Sovjet. Ukraina och Georgien ska inte släppas in i Nato. USA kommer inte att gå i krig för balterna, trots deras medlemskap i Nato. Och inte heller för Georgien och Ukraina. Råden och spådomarna kommer från Christopher Layne, professor på Texas A&M University, närmare bestämt vid "George H.W. Bush School of Government and Public Service." Layne framför sina åsikter på Utrikespolitiska institutet i Stockholm. Låter Layne extrem? Jovisst. Men hur var det i fjol? Ingrep president Bush till försvar för Georgien när det drabbades av Rysslands vrede? Och när president Obama skrinlade planerna på anläggningar i Polen och Tjeckien för försvar mot raketer från Iran - vad gjorde han om inte att ta hänsyn till Rysslands motstånd mot projektet? På frågan om inte hans åsikter uppfattas som märkliga hos en lärare vid en institution uppkallad efter president Bush senior (1989-1993) svarar han: Inte alls, de som anställde honom hade inga invändningar. Kanske gillar hans universitet lärare med profil. Ty det har Layne.Han företräder en riktning i synen på hur USA bör föra sin utrikespolitik som kallas "off-shore balancing". Den går ut på att USA inte direkt bör lägga sig i de flesta konflikter utomlands, utan i stället, i kraft av sin militära överlägsenhet, inte minst vad gäller flottan, balansera mellan stater som är i konflikt med varandra. Laynes tänk är besläktat med neoisolationismen. Enligt den skolan är USA tryggt mot yttre hot och klarar sig på egen hand. Försvaret behöver bara räcka för det egna landet. Nato ska avskaffas. Detta är sannerligen extremt, mot bakgrund av hur USA uppträtt sedan 1940-talet. Men i Mellanvästern tänker många så här och de har alltid några företrädare i kongressen. I en ny bok, "The Quest for Control", strävan efter kontroll, om USA:s säkerhetspolitik efter 11 september, nämner professor Jan Hallenberg kollegan Layne när han inledningsvis redovisar fyra rolluppfattningar i USA om hur landet bör bedriva sin säkerhetspolitik. Neoisolationismen är en. Hallenberg passerar via "Selektivt engagemang" och "Samarbetsinriktad internationalism" till den andra ytterligheten"Dominans". I den sistnämnda rollen måste USA vara starkast i världen, inte låta en utmanare växa fram. Detta är för närvarande officiell linje. USA:s historia är inte äldre än att man gärna startar ända tillbaka vid begynnelsen, i analysen i hur utrikespolitiken formas. Hallenberg visar hur förutsättningarna för hur USA agerat efter 11 september ligger djupt inbäddade i landets historia. Exempelvis ser han ett samband mellan den makt presidenterna Lincoln, Wilson, Roosevelt och Bush fick i orostider, tid när USA:s existens upplevdes hotad. Hur blir det framöver? Professor Layne konstaterar att alla stater som sökt hegemoni misslyckats. USA är på nedgång - men förblir länge än världens mäktigaste land. Ett skäl är att USA varit av så stor nytta för andra stater i det internationella systemet. Men, säger Layne, det är verkligen på tiden att Europa tar ansvar för sin egen säkerhet. Även om USA inte isolerar sig som på 1920-talet är ju Europa inte viktigast. För USA är det i stället Östasien/Kina och Mellanöstern, för oljans skull.

Konsten att förstå vad USA gör

USA:s historia är inte äldre än att man gärna startar ända tillbaka vid begynnelsen, i analysen i hur utrikespolitiken formas, skriver Bo Ture Larsson i dagens utrikeskolumn.