Kommunens hårdhänta hantering av kvarteret Fogden

30 år går fort. Men så länge är det sedan Tempos nya stora varuhus stod färdigt i den övre delen av Storgatan i Västervik. Tempo som i dag är Hemköp och Åhléns.
Varuhuset är den dominerande byggnaden i kvarteret Fogden. En enda byggnad ersatte välkända byggnader och institutioner som Nedre och Övre Kvarngatsskolan som låg mot Kvarngatan. I de gamla husen mot Storgatan fanns Jordbrukskassan, Ossian Karlssons körskola, en cykelverkstad, en väskaffär, Valfrid Berggrens bokbinderi, Café Tosca, radioaffären Radiola, Elses damfrisering och Rosenlunds Blommor.
Rivningshysterin i Västerviks stadskärna höll i sig en god bit in på1970-talet. Kvarteret Fogden kom att hamna på samma "höga" nivå som utfyllnaden i Gamlebyviken som skulle bli en ny Strandväg. Kommunala ärenden som valsade runt ända upp i Högsta Domstolen och regeringsrätten. Inget av de två fallen blev någonsin slutförda helt enligt kommunens önskemål.

Tempo, som sedan 1959 funnits på Bredgatan, behövde nya och mycket större lokaler. Blickarna riktades mot kvarteret Fogden och kommunen satte högsta fart för att möjliggöra för Åhlén & Holm att bygga ett nytt varuhus.
Kvarngatsskolorna revs. Husen mot Storgatan revs och schaktningsarbeten påbörjades. Men kommunen hade gått lite för fort fram. Det kom minst sagt grus i maskineriet. En sak var att kvarteret Fogden inte alls i stadsplanen var avsett för ett stort varuhus. Kommunen löste hjälpligt det hela med att ge dispens. Fastighetsägarna till villorna i den övre delen av kvarteret överklagade och Tempobygget stod under en tid stilla.
Nu fortsatte en juridisk cirkus som saknar motstycke i kommunens historia. Stadsarkitekt Klas Grebius, fastighetschef Åke Månsson och stadsjurist Leif Ahlstedt fick en hel del att göra under flera år enbart med Fogden-ärendet.
Stadsplanen ändrades. Fogden blev ett kvarter för handels- och parkeringsändamål. Överklagandena stod som spön i backen. Länsstyrelsen, kammarrätten och regeringsrätten fick också lite extra att göra.

Samtidigt beviljades nya byggnadslov för Tempo-bygget.
"Länsstyrelsen upphävde det första byggnadslovet, men accepterade det andra, då kommunen kunde visa att det nu bättre överensstämde med gällande stadsplan. Byggnadsnämnden har sedan överklagat länsstyrelsens upphävande av det första byggnadslovet, samtidigt som villaägarna å sin sida besvärar sig över länsstyrelsens beslut gällande byggnadsnämndens andra byggnadslov."
Det var ofta svårt att i tidningen redogöra för allt som hände. Nämnda citat är från självaste julafton 1976. Vid den här tiden hade även kammarrätten tre ärenden för behandling gällande Fogden. Det var inte bara byggnadslov som överklagades utan även schaktningslov. Regeringen Fälldin stod i tur att att få ta emot Fogden-frågorna.
- Jag vidhåller vad jag tidigare sagt. Vi kan bevilja hur många byggnadslov som helst inom hur kort tid som helst. Det skall bli intressant att se vad regeringen kommer fram till, kommenterade stadsarkitekt Klas Grebius.
Samtidigt pågick andra stridigheter. Villaägarna i kvarteret, familjerna Schiller, Teurnell och Schäfer, var långt ifrån bästa vänner med Västerviks kommun. Deras hemmiljö hade drastiskt försämrats. Bittert för exempelvis Uno Teurnell som då hade bott i huset Fogden 4, som hans morfar byggt, i 52 år.
En i sig märklig situation hade uppstått. Samtidigt som familjerna börjat tappa lusten att bo kvar, eftersom deras hemmiljö var förstörd, så skulle de av kommunen tvingas bort. Husen skulle exproprieras, tvångsinköpas. Villaägarnas ombud, advokat Folke Brandt kommenterade:
"Västerviks kommun har handlagt Fogden-affären i alla dess avsnitt på ett minst sagt märkligt sätt. Kommunen har till och med medgett att expropriationen togs till som ett hot när man skulle driva igenom byggnadslov och planändringar för Tempobygget. Särskilt olustigt är den här affären eftersom kommunen inte kunnat ange något fullgott syfte för expropriationen."

Villaägarna ville att kommunen skulle lösa in fastigheterna samtidigt som kommunen ville tvångsinlösa dem. Lite hårdraget kan man säga att det handlade om samma sak och borde smidigt kunna lösas.
Men inte. När villorna skulle värderas så skedde det av parterna var för sig. Vad kommunen kom fram till för pris låg långt under vad villaägarna själva kommit fram till. Fastighetschef Åke Månsson erkände att kommunen inte ens hade gjort en teknisk värdering av fastigheterna.
Jämförelseobjekt togs fram och det blev många "likvärdiga" hus i Västervik som studerades. Men efter ytterligare ett år hade inte parterna kommit en enda krona närmare varandra. Inte ens ett allvarligt försök att göra upp hade gjorts. Därför blev det till sist nödvändigt med rättegångsförfarande.
Kommunen hade fått regeringens tillstånd att expropriera fastigheterna och det blev så småningom en uppgörelse. Men allt blev inte klart. Tre år senare, 1980, fanns det fortfarande ett Fogdenärende på regeringens bord. Kommunen hade glömt att betala in expropriationsavgiften för en av de berörda villorna.

Kommunen hade dock till sist blivit ägare till tre villor i kvarteret Fogden. Villor som skyndsamt skulle rivas eftersom kvarteret nu var avsett för handels- och parkeringsändmål. Ett ICA-varuhus fanns det planer på liksom parkeringshus och vanlig p-platser.
Som vi vet så står villorna kvar än i dag. En som var född och uppvuxen i en av dessa villor är Mariann Teurnell Söderlund. I dag chef för miljö- och byggnadsnämnden
Kvarteret Fogden har fått sitt namn efter kronofogden och vice häradshövding Ernst Samzelius som vid tiden kring förra sekelskiftet hade många uppdrag i Västervik. Han satt exempelvis tillsammans med kyrkoherde Palén och bankdirektör Carl Keventer med i den kyrkobyggnadskommitté som styrde med den nya kyrkans, S:t Petri, tillkomst.
Samzelius ägde stora delar av det område som skulle bli kvarteret Fogden. Bland annat en stor park, Samzelii trädgård, som låg i den övre delen av kvarteret mot kyrkogården. Denna trädgård styckades upp i fyra tomter som i början av 1920-talet bebyggdes med ovan nämnda villor som i dag är sammanbyggda till konferensanläggning och utnyttjas även av flera fackliga organisationer.

Trädgårdar har det varit många i kvarteret Fogden. Området låg ju delvis utanför den västra tullen. Staden köpte redan 1848 en del av Baeckmanska lyckan. Mark på vilken den Nedre Kvarngatsskolan byggdes i hörnet av Västra Kyrkogatan och Kvarngatan 1856. Den var Västerviks första folkskolehus. 1882 stod sedan den Övre Kvarngatsskolan klar. På denna plats låg tidigare ett mindre epidemisjukhus. Skolbyggnaderna revs i början av 1970-talet.
På gården fanns en tid ytterligare en skolbyggnad byggd 1960. En barack i trä för läroverkets räkning. I denna barack tillbringade även undertecknad ett skolår. En finess på platsen var några lösa bräder i ett staket. En genväg in till Café Tosca där man med lite tur kunde få köpa en "dekorskadad" semla för en billig penning.
I hörnet mellan Västra Kyrkogatan och Storgatan låg fram till november 1973 ett tvåvånings panelat trähus byggt omkring 1850 och ägare var då hamnfogden P M Westermark. Det fanns alltså ytterligare "fogdar" i kvarteret. Senare ägare var sjökaptenen Johan Österberg, virkeshandlare Palmér och kronojägaren C O Carlberg. Tomten köptes av Västerviks stad 1956.
I huset inrymdes en tid Jordbrukskassan. I husen upp efter Storgatan låg sedan de affärer som ni kan se på en av bilderna intill. Bostäder var det också. Optiker Rydberg, Sigvard Hjelm, konditor Hjalmar Löfberg och flera andra.
Ovanför de gamla trähusen och mitt emot Stadsparken fanns ytterligare parker. Thores trädgårdsservering Rosengården exempelvis. En tid fanns det en minigolfbana i kvarteret och dessutom något som säkert riktigt många kommer ihåg. Folkes korvkiosk. Folke Nilssons "låda" var ofta vändpunkten för alla dem som ständigt promenerade Storgatan upp och ner. Man slog där efter att att ha avverkat "ett brygg".