Kollektiv minnesförlust om vår historia

Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl skräder inte orden. Märkesåret 1809, en gemensam manifestation, som är tänkt att uppmärksamma det faktum att Sverige och Finland efter 600 år gick skilda vägar. Finland blev från 1809 och fram till 1917 som storfurstendömet Finland - en rätt självständig del av ryska riket. I Sverige blev det revolution, kungen avsattes och ny författning antogs byggd på maktdelning mellan kung, riksdag, självständiga domstolar och grundlagsfäst tryckfrihet. 1809 är därför enligt Akademiens ständige sekreterare ett av de allra viktigaste i vår historia. Men kunskapen hos svenskar i allmänhet om detta datum är noll. Är det så? Det som med säkerhet och glädje kan konstateras är att Sverige och Finland aldrig varit i krig mot varandra. Mark Levengood, som starkt gillas av många svenskar, menar att våra länder binds samman av en stark sympati. Och enligt honom är det rätt konstigt. Ty trots att vi genom handel och inflyttning rimligtvis påverkat varandra under århundraden finns det knappast två folk som är så olika: svenskarnas sociala begåvning krockar med finländarnas agrara tradition av rakhet och tydlighet. Och ändå förenas våra länder i den starkaste sympati. Jag har här kanske lite svårt att helt hålla med Mark Levengood! Även i Sverige finns en agrar tradition - alla bor inte runt Stureplan.På typiskt underbart Levengoodmanér sägs att det mellan våra länder går broar av sympati; av nyfikenhet, av historisk gemenskap och ömsesidig välvilja. Finland och Sverige står så tätt ihop i norr och binds så stadigt samman i söder - så det finns liksom inget svängrum även om vi skulle vilja slåss. Bättre då att kramas, menar Mark Levengood.Finländska dagstidningar har givit Märkesåret 2009 betydligt bredare uppmärksamhet än vad svenska tidningar gjort, hur kommer det sig? Finlands dominerande dagstidning Helsingin Sanomat menar att främst syftet med Märkesåret är att understryka samhörigheten mellan våra länder och återuppliva den kraftigt försvagade ömsesidiga kännedomen om vår gemensamma historia. En svensk ung person vet i regel inte mycket om Finland, inte ens att svenska fortfarande är det andra nationalspråket. Och trots sin betydelse ingår den 600 år långa svenska tiden inte längre i den obligatoriska historiekursen i Finland. I stället börjar kursen från början av autonomin inom ryska riket.Finländska tidningar är också säkra på att våra länders medlemskap i EU stärkt både relationen mellan länderna och den nordiska gemenskapen. Sverige och Finland har nog aldrig stått varandra närmare än i dag. Och samarbetet fortsätter att fördjupas också på områden som inte täcks av EU-fördragen. Dit hör försvarsområdet och de diskussioner som förs även med Norge om att på olika sätt samordna försvarsinsatserna. Om allt går väl läggs därmed grunden till en ny och djupare nordisk gemenskap i ett skede då omställningstrycket växer i alla länders försvarsmakter.Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl är imponerad av den finländska historien från 1809 och framåt. När vi nu vet hur det gick för Finland gläds vi svenskar av allt hjärta åt det självständiga Finland, "denna beundransvärda nation, som ibland får oss svenskar att känna oss lika frånåkta som Tre kronors backar, när Lejonen stormar in i anfallszonen. Och vi glömmer inte heller vad självständigheten har kostat vår granne".Och Akademiens ständige sekreterare kommer med en halsbrytande jämförelse: Kostnaden för Sveaborgfästningen utanför Helsingfors uppförd på 1700-talet var omräknat till nutida penningvärde motsvarande sexton JAS-projekt. "Man måste säga att det vittnade om en fast vilja att försvara Finland - på något annat sätt kan det knappast tolkas".

Kollektiv minnesförlust om vår historia

Bertil Jobeus skriver i dagens kolumn om märkesåret 1809, som uppmärksammar skilsmässan mellan Sverige och Finland.