Kluven artist
Tomas Andersson Wij sjunger om ett Sverige fyllt av tomhet.
Tomas Andersson Wij tystnar. Jag får intryck av en väldigt eftertänksam person, som väver sina svar ytterst noggrant.
Frågan jag ställt är: i vad grundar sig den kluvenhet inför Sverige som lyser igenom hans texter.
- Jag känner egentligen en kluvenhet inför allting, säger han och rösten går över i en lågmäld ton.
- I går kväll åkte jag genom Hälsingland; ett bedövande vackert landskap. Det skulle lika gärna kunnat vara 1948; ett böljande landskap, små gårdar med röda stugor. Och sen bredvid det ursprungliga, det vilda och mytiska, låg ett Sverige som är oerhört materialistiskt; en slags tomhet.
- Jag tror att högst upp i landets sjukjournal står det ensamhet.
"Vi har fyllt alla rum till bredden, men de ekar tomt ändå", sjunger han i låten Blues från Sverige och klär den svenska tomheten i ord.
Jag når Tomas Andersson Wij på telefon i Delsbo. På kvällen ska han uppträda på Stadt i Hudiksvall, det hotell som omnämns i låten Blues från Sverige:
"Jag har ett rum på Stadt i Hudiksvall
Jag hålls vaken av ett delsboband
som spelar Desolation Row"
Blues från Sverige är en låt som startar i Hudiksvall, färdas söderut till Malmö och sen tillbaka norrut, till Stockholm.
Och Det var just i Stockholmsförorten Fruängen som Tomas Andersson Wij växte upp. Hans föräldrar var medlemmar i en baptistkyrka och Tomas Andersson Wij beskrivs ofta som en kristen artist. Något han är ganska trött på.
- Jag känner mig inte som en kristen person, jag har inte direkt någon kristen identitet.
- Det är andligheten inom kristendomen som intresserar mig; det existentiella. Jag tror att den behövs i samhället.
Han anser att det finns många fördomar mot kristna personer, som att man inte kan vara kristen och ha ett roligt liv.
- Det är därför många blir förvirrade när de läser att personer som Lukas Moodysson, Peter Birro och Dogge i Latin Kings kallar sig för kristna.
Stjärnorna i oss är namnet på Tomas Andersson Wijs fjärde album. Det kom ut tidigare i år och innehåller en samling nedtonade sånger som hyllades av kritikerna.
Produktionen är sparsmakad; röst och akustisk gitarr tar plats i förgrunden. Tomas Andersson Wij vill dock inte kalla sig för en vissångare.
- Visst finns det ett stråk av visa i min musik, men jag är främst influerad av en anglosaxisk singer/songwriter-tradition, med artister som Nick Drake och Joni Mitchell, snarare än Fred Åkerström.
Men att stå på Visfestivalens scen känns inte främmande.
- Visfestivalen har på senare år breddat begreppet visa till att inkludera singer/songwriter-musik.
Det är inte första gången som Tomas Andersson Wij besöker slottsruinen. 1999 var han där som besökare och upplevde en fantastiskt vacker sommarkväll.
Året därpå stod han själv på scenen, men då föll regnet på gitarren och ljudet flög omkring. Jag frågar om han har kollat in fredagens väderprognos?
- Nej, jag har inte gjort det. Vet du hur vädret blir?
Ostadigt, svarar jag.
- Då regnar det säkert.
Jag önskar honom lycka till med vädret och tackar för pratstunden.
- Vad bra, nu ska jag käka jordgubbar med min mormor.
Så jobbar vi med nyheter