Lite av all keramik som nu ska säljas ut.
Något datum är inte satt än, men Kerstins egen tanke är att hon ska vara ute ur Aspagården till nyår.
– Någon gång får det vara nog. Har man fyllt 80 år så... Men det är mycket som ska göras innan dess, konstaterar hon och ser sig omkring i det lilla rummet ut mot gatan, där vi sitter och pratar.
På bord och hyllor står keramikföremål i långa rader och väntar på nya ägare. Men det är inte bara allt hon har skapat som ska säljas ut: även en massa verktyg och annat som används i processen, både hennes egna och dem som hennes framlidne man, Stefan Åhlin, har använt. Han var silversmed och jobbade även med järn.
När folk får veta att Kerstin ska sluta som keramiker, blir vissa bestörta.
– De undrar vad de ska göra nu. Många har varit här som barn, med sina föräldrar, och nu är de här med sina familjer, säger hon.
Hon har förstått att Aspagården har blivit ett viktigt stopp för många på resan till Västervik, och det är hon förstås glad över. Det är ju också under hennes tid där som det har utvecklats till ett eget besöksmål.
– Jag kommer att sakna kontakten med alla fantastiska människor, alla besökare, som kommer hit av olika skäl. Många tycker att det är så trevligt att få gå runt här.
Och Kerstin, som är historieintresserad, berättar gärna om Aspagårdens spännande historia, som sträcker sig ända tillbaks till 1600-talets början, enligt en norsk arkitekt, som forskat om saken. Tillsammans med närliggande Klockargården ska det vara Västerviks äldsta profana hus.
Kerstin med ett av sina mest kända konstverk, en miniatyr av Spårö båk.
Kerstin är en av, vad vi känner till, två keramiker som tillverkat miniatyrer av Spårö båk. En läsare som hört av sig till oss undrar vem som nu ska tillverka Kerstins version av Spårö båk som hon gjort i så många år. Svaret är: ingen. Hon har inte sålt rättigheterna, utan produktionen upphör när hon slutar.
I och med att hon behöver en verkstad och ugn för sitt arbete, innebär flytten från Aspagården att hon även slutar som konstnär.
– Det kommer självklart att bli en saknad. Men jag har jättemycket att göra, försäkrar hon.
Förutom lägenheten i Västervik, har hon ett lantställe med trädgård vid Verkebäcksviken. Dessutom gillar hon att träna.
Något som betytt mycket för henne är all offentlig konst hon fått i uppdrag att göra, inte minst i Stockholm, men även i Västerviks kommun, till exempel på äldreboendet Dalsvägen 23 i Gunnebo.
Hon är tacksam över att hon har kunnat jobba så länge, och att hon kan sluta själv, på sitt eget sätt, medan hon orkar.
Kerstin har fått flera utmärkelser under årens lopp.
Innergården fungerar som utställningslokal för keramik.
Interiör från ett av Västerviks äldsta profana hus, Aspagården.
Kerstin vid entrén, där de flesta besökare får huka sig.