Kamp mot tiden i Afghanistan

Konflikten i Afghanistan riskerar att utvecklas till ett Vietnamkrig i repris, konstaterar Dagens Nyheter bekymrat. Efter att den amerikanska administrationen återlanserat den beryktade "dominoteorin", som motiverade USA:s engagemang i Indokina, ligger den annars lite krystade jämförelsen väl nära till hands. Det amerikanska försvarsdepartementet fruktar nämligen att ett islamistiskt maktövertagande i Afghanistan ytterligare skulle destabilisera den kärnvapenbestyckade, USA-allierade regeringen i grannlandet Pakistan.(I själva verket utgjorde talibanerna knappast något hot mot de styrande i Islamabad före 2001. Först i och med invasionen av Afghanistan bröt stridigheter ut i norra Pakistan.) För att slippa förlita sig på sin kaotiska allierade i öst slöt USA nyligen ett avtal med Ryssland, som innebär att amerikansk trupp, materiell och ammunition forslas in i Afghanistan norrifrån, längs samma väg Sovjetiska stridsvagnar rullade sist en utländsk ockupationsmakt försökte betvinga afghanska mujahedin. Tillsammans med USA:s offensiv i söder, som tvingat talibanerna till reträtt norrut, förklarar den manövern det växande antalet attacker mot svenska soldater i Afghanistans nordliga provinser. Trots den förvärrade säkerhetssituationen finns det dock skäl för Sverige att bita ihop. Den

afghanska armén är odisciplinerad och korrupt. I frånvaro av utländsk militär kommer hjälporganisationer snart att dra sig tillbaka från Afghanistan, och den människorättsliga situationen snabbt förvärras. Tveklöst ligger det i Sveriges, liksom resten av Europas, intresse att förhindra ett islamistiskt maktövertagande, och att Afghanistan åter utvecklas till en frihamn för terrorister. Liksom det ligger i vårt intresse att landets opiumodlingar, som för närvarande står för 90 procent av världsproduktionen, läggs i träda. (Problemen är sammanlänkade: för ett kilo heroin får man tio kalasjnikovs). Ett fortsatt engagemang är dock förenat med politiska såväl som militära problem. De rövarband, knarkbaroner och Iranfinansierade, shiamuslimska grupper som, understödda av amerikanskt stridsflyg, utkämpade huvuddelen av markstriderna mot talibanerna under koalitionens invasion 2001, sprider idag skräck i stora delar av Afghanistan. Problemet har två aspekter: Dels, att stora delar av landet, åtta år efter invasionen, fortfarande ligger utom räckhåll för regeringen i Kabul. Dels, att regeringen i Kabul består av liknande skurkar. Klart, därför, är att en militär offensiv, om den skall bringa varaktig fred i landet, måste kombineras med en politisk offensiv för att vinna civilbefolkningens sviktande stöd. Utan framgångar på den fronten är det osäkert hur länge till koalitionen orkar förbli i landet. Röda armén, vill man påminna, drog sig ur efter nio år.

Kamp mot tiden i Afghanistan

För varaktig fred i Afghanistan måste en militär offensiv kombineras med en politisk offensiv för att vinna civilbefolkningens sviktande stöd.