Kalle sover på stans toaletter
- Jag har inte varit Guds bästa barn men tycker ändå att jag borde ha rätt att bo någonstans.Det säger Kalle Andersson, en av Västerviks uteliggare.
Uteliggarnas bostad. Här på toaletten vid Stora Torget i Västervik lägger sig uteliggarna när det blir kyligt ute. "Vi har varit fem som campat här", säger Kalle Andersson, en av dem som brukar sova här.
Foto:
- Vi är två exempel på uteliggare, säger två män på en av parkbänkarna.
De berättar att de brukar campa ihop. Så småningom visar det sig att det är på toaletten männen kryper till kojs på kvällarna, när det börjar bli kyligt ute.
- Har ni lust att se vart jag har bott de senaste åren, säger Kalle Andersson, en man i 45-årsåldern, och reser sig upp och går bort på Bredgatan och svänger av mot sina hemkvarter på Stora Torget.
- Här brukar jag tvätta mig på morgnarna, säger han när vi passerar fontänen på Stora Torget.
På andra sidan torget, bredvid Rådhuset, står en offentlig toalettbyggnad. Det är här Kalle och hans kompisar sover på nätterna.
- Vi brukar sova skavfötter så att man kan ha den andres fötter som kudde, säger Kalle och öppnar dörren för att visa var han sover.
Toaletten som är en handikapptoalett med skötbord är cirka två gånger två meter stor.
Än så länge är det inga problem att bo så här, enligt Kalle.
Värre är det på vintern. Men då är det inte ovanligt att fler missbrukare tränger sig in på Kalles toalett.
- Vi har varit fem som campat här inne. Ju fler man är desto varmare blir det ju.
Kalle berättar även om en gång, en kall vinterdag, då han var så frusen så att han grävde ner sig själv i snön för att slippa frysa.
- Som tur var blev jag upptäckt av en på LP-kontakten.
Kalle är 46 år och har sedan han muckade från Kumlaanstalten 1991 inte haft någon egen bostad.
- Jag har liksom varit lite vilsen sedan dess. Alkoholen har hjälpt till att glömma mina sorger.
Han har bott hemma hos sin mor och på missbruksboendet Aspen. Men eftersom han inte kan hålla sig nykter är han heller inte välkommen dit. Det är väl i och för sig inte mer än rätt, resonerar Kalle.
- Men varför det heter missbruksenhet när de ändå inte tar emot missbrukare förstår jag inte.
Innan han dömdes till sex årsfängelse, för ett brott han fortfarande förnekar, levde han ett enkelt liv i Västervik. Han hade jobb och bodde i eget boende.
- Visst var det lite problem att få lägenhet emellanåt, säger han.
I dag är han sjukpensionär med en månadsinkomst på 6 087 kronor. Men de pengarna räcker inte långt.
- Jag plockar flaskor och pantar för att få mig en brödbit.
För några dagar sedan fann de en guldgruva att äta från - en trädgård full med frukt.
- Vi har pallat mängder med plommon och äpplen där.
När jag frågar hur han får pengar till alkohol byter han genast samtalsämne:
- Det finns inget ställe för uteliggarna i Västervik. Psykakuten uppsöker jag bara när jag får tuppjuck eller epilepsi eller vad det nu är.
Kalle gör klart för oss att han ställer upp och pratar med VT för sina bröders och systrars skull: För att de ska få det bättre i samhället.
- Jag vill också påminna de styrande om att alla har rätt till mat och tak över huvudet, enligt socialtjänstlagen §13, säger han irriterat. Jag söker inte någon slott eller koja, utan vill bara ha lugn och ro.
Fotnot: Kalle Andersson heter egentligen något annat.
Så jobbar vi med nyheter