Slipprig och kladdig lera är instabil. Plötsligt kan stora områden rasa iväg. Exemplen är många som i Trondheim så sent som i februari 2012,
Tuveraset på Hisingen 1977 och det stora raset vid Almvik 1886.
Men den här processen sker också i det lilla formatet och det finns ett enkelt, snabbt och relativt billigt sätt att förhindra den - genom att kalka lerjorden. Det ger inte bara en stabilare lera utan har också många andra fördelar.
- Enkelt uttryckt så är ser partiklarna i lera som rasar iväg ut som spelkort som ligger tätt på varandra som i en kortlek, säger Dennis Wiström, projekt Gamlebyviken. En lätt rörelse eller ett tryck kan få "kortleken" att glida iväg åt sidan. Om leran är vattnig så fungerar vattnet som smörjmedel mellan "spelkorten" och raset blir än värre.
När kalk sprids på leran så händer fantastiska saker. Det är praktisk kemi. Kalken gör så att lerpartiklarna klumpar sig samman och gör leran mer stabil och till synes torrare.
De skivformade lerpartiklarna är i huvudsak negativt laddade på ytan - men inte på kanter och hörn, där laddningen kan vara positiv. När kalk sprids så inleds en ganska komplicerad process där partiklarnas olika laddning har en avgörande betydelse.
Effekten blir den att lerpartiklarna byter position. Istället för att ligga platt på varandra ställer sig varannan lerpartikel vertikalt.
- Ungefär som när man tar en kortlek och bygger ett korthus, förklarar Dennis Wiström. Då bildas håligheter som hålls samman av korten. En struktur som kallas aggregat (sammangyttring). Vattnet stängs inne i håligheterna och kan inte fungera som smörjmedel längre.
Leran ser torrare ut och är inte längre så smetig, trots att den innehåller lika mycket vatten. Den här reaktionen går mycket fort och man kan se den med blotta ögat efter bara några minuter.
- Leran blir alltså mer stabil samtidigt som den blir luftigare, säger Dennis Wiström. Läckages av näringsämnen blir mindre samtidigt som jorden blir bättre. Markens ph-värde höjs och växtnäringsämnena tillgänglighet påverkas. Bakterierna gynnas men även daggmaskarna trivs.
Källa: Kerstin Berglund, SLU, Jens Blomquist, SBU, Dennis Wiström, Västerviks kommun