1968 skulle jag, som nybliven bondfru, ordna julfirande för första gången. Att bo på en gård där julen alltid firats mycket traditionsenligt det förpliktade. Med stort allvar och skyhöga ambitioner gick jag in för uppgiften. Alla fönster skulle putsas, alla kopparbyttor skulle blänka, det skulle hängas upp nya gardiner i så gott som alla fönster, de flesta maträtter som jag läste om i tidningarnas julbilagor skulle tillagas och antalet kakor översteg det magiska talet sju med råge. Jag minns särskilt en fruktkaka som det påstods i någon tidning var helt oumbärlig om den riktiga julstämningen skulle infinna sig. Jag bakade två, för säkerhets skull, trots att jag själv aldrig gillat suckat och apelsinskal i brödet. Det visade sig att ingen annan av julfirarna gjorde det heller. De två kakorna blev kvar och hamnade på fågelbordet någon gång framåt trettonhelgen. Lite snöpligt kan man tycka, men till stor glädje för fåglarna. Syltorna och flera av de mindre lyckade stoppade korvarna åkte också ut och in i kylskåpet innan vår annars rätt så kräsne tax förbarmade sig över dem. Följden av alla förberedelser blev helt naturligt att jag själv fick fira julen i totalt utpumpat tillstånd. När jag satt där nedsjunken i soffan på julaftonskvällen och skådade ut över ett golv fullt med julpapper, snören, nötskal, granbarr och kladdiga knäckpapper frågade jag mig vad det här egentligen skulle vara bra för. Numera har jag, kanske med ålderns rätt, skaffat mig ett mycket avslappat förhållningssätt till julen. Fönsterputsningen ingår numera aldrig i mina julförberedelser, av flera orsaker; det är ljust för kort tid på dagen för att jag ska hinna komma igång, det är för kallt att klättra runt på fönsterblecken, det är till och med riktigt farligt, och så är det ingen som någonsin har uppskattat mina rena fönster. Gardinbyte inskränker sig numera till köket och den mat och de bakverk jag bjuder på är sådant som uppskattas av majoriteten. På julbordet finns det numera andra "måsten" än syltor och hemgjorda korvar. Volevang (fast det stavas visst vol au vent) med kantarellstuvning brukar hemvändande barn förvissa sig om att det kommer att finnas, innan de bestämmer sig för om de ska fira julen hos oss. Ägghalvor med räkor, som jag länge kämpade emot för att de hörde hemma på påskbordet, är numer också obligatoriska. En till familjen hörande före detta måg vill ha rökt lax, och så får det bli. Själv måste jag ha grönkål kokt i grädde, vitlökssill och goda blåmögelostar för att trivas. På kakfronten har torra gammaldags kavlade julkakor, med eller utan suckat, fått maka åt sig för mandelbiskvier och mötmaränger. Saffransbullar och pepparkakor har däremot aldrig varit hotade.En mycket stark tradition som vi aldrig har gett efter på i vår familj är jultomtens besök. Själv har jag under alla år aldrig fått träffa denna efterlängtade getalt. Han kommer alltid när jag gått ut ett ärende. När jag kommer tillbaka är redan hela rummet ett inferno av glada barn, numera barnbarn, som hastigt befriar efterlängtade julklappar från drivor av papper och snören. Jag får veta att det är tomten som kommit med allt och att han var lika snäll som förra året. Ett sexårigt barnbarn avslöjade tomtens identitet förra julaftonen. -Jag såg att det var du farmor när farfar bjöd dig på glögg och du lyfte på masken för att dricka, konstaterade han, och det lät inte som han var särskilt besviken över avslöjandet.
