Jubilerande tullmän berättade om smugglare

Inför högtiden, som skulle ske några dagar senare, på stadshotellet träffade tidningen kretsens ledning för en liten pratstund. De var ordföranden Stig Regnér, sekreteraren Ruben Jansson och kassören Gunnar Englund som poserade för fotografen och delgav läsarna sina minnen. Självklart kom man in på smugglingen av sprit som var en stor och omfattande "näringsgren" i Västervik innan Sovjet slagit klorna i det baltiska staterna på andra sidan Östersjön. Under 1930-talet låg de estniska skutorna ute vid territorialgränsen och vaggade i sjöarna medan nitiska ombud i land lade ner mycket krut på att försöka lura tullarna och ta i land dunkarna vid Verkebäcksviken och Gudingens stränder. Smugglarna hade ett styvt jobb. Tullarna var inte så lätta att föra bakom ljuset. År 1930 tog tullen hand om 10 000 liter exportsprit i Verkebäcksviken. Det sista stora beslaget gjorde tullen 1939 när smugglarna lyckades föra in 2 500 liter vid Horns udde. Spriten beslagtogs senare utanför Vimmerby. Efter andra världskriget ändrade spritsmugglingen karaktär. 1950 kom det inte en båt till Västervik utan sprit och cigarretter, skrev VT. Men det var dryga böter. Det kostade mellan 30 öre och en krona per cigarrett för den som hade oturen att åka dit. Att tyska sjömän sysslade med smuggling, kunde tullarna i Västervik ha viss förståelse för. De hade det kärvt efter kriget. - Men att holländarna, som tillhör en gammal sjöfartsnation, nära nog är de flitigaste smugglarna är mer förvånade, ansåg Stig Regnér. Han hävdade att holländarna dumpade fraktpriserna och jämnade ut förlusterna med försäljning av sprit. Ofta var det befälen själva som var ansvariga för den illegala verksamheten. Dessutom lyfte tullarna ett varningens finger för att handla på båtarna. Besättningarna var inte alltid att lita på. Många kunder blev lurade. Det visade ett fall som tullen i Västervik nyligen avslöjat. Den person, som trodde han hade köpt "härlig" holländsk genever, blev grymt besviken när det visade sig att han hade köpt vanligt, okonstlat vatten, plågsamt befriat från all alkohol. - Så nt behöver man ju inte köpa från utlandet för dyra pengar. I synnerhet som vi nu fått ett nytt vattenverk i Västervik! Tullarna berättade om hur mycket möda och obehag folk kostade på sig för att slippa betala den förhatliga spritskatten. Det var inte bara utslagna alkoholister som kröp omkring i kolhögarna nere i hamnen klockan tre-fyra på natten. Om tullarna skulle avslöja namn så var de övertygade om att det fanns åtskilliga aktade män som skulle känna sig synnerligen obekväma med att konfronteras med sanningen i offentlighetens obarmhärtiga ljus. Men tullarna trivdes med jobbet, kan vi förstå. Yrket saknade inte en viss omväxling kunde man säga. Stig Regnér berättade att för ett eller annat decennie sedan - hade de gått livligt till i hamnkvarteren. Det var en plats där slagsmål och fylla mer eller mindre hörde till vardagen. Det hände att tullarna fick rycka in som ställföreträdande poliser när herrarna från stadshotellet gick ner till hamnen för att göra upp om någon "pinuppa" med knytnävarna. Eller när sköna damer i bästa aftonklänningarna gick lös på varandra för att slåss om någon charmörs gunst. Avslutningsvis var tullarna lite sura på att drätselkammaren - "som i en spydig ton" - avslagit deras begäran om en dusch när tullhuset snart skulle renoveras. - Vi utför inte vårt arbete endast iklädda krage och manschetter; vi får dra på blåställ och krypa omkring i kolboxar, olja och slagvatten och behöver sannerligen duscha av oss. Därför motser vi tacksamt en något positivare inställning i duschfrågan.

Jubilerande tullmän berättade om smugglare

Västervikskretsen av Svenska tulltjänstemannaförbundet firade 50 år. VT berättade en spritdoftande historia om smugglare och om fala damer som slogs i hamnkvarteren!