"Jag vill få bort skammen och rädslan"

Boendet är relativt bra, men sysselsättningen är för dålig. Framför allt fritidssysselsättningen, säger Sune Johansson.
Han är ordförande i anhörigföreningen IFSAP och medlem av RSMH:s styrelse i Västervik. Han är också medlem av flera samverkansgrupper där kommun och landsting arbetar och i det kommunala förtroenderådet. Vi träffas i RSMH:s lokal i Västervik, tillsammans med Birgitta Johansson från RSMH:s styrelse.
- De flesta har sjukersättning och är sjukpensionärer, och de saknar fritidssysselsättning. Vi hoppas på att en fritidsledare kan anställas av kommunen. Det har vi haft tidigare men tjänsten försvann när resurserna drogs in.
Båda två tycker att RSMH är en bra utgångspunkt för fritidsverksamhet. Lokal finns där föreningen är verksam. Men en pådrivare behövs.
- En person som kan få igång fritidsaktiviteter både på kvällar och helger är vad vi behöver. Spela innebandy, gå och bada, ge sig ut på cykelturer. Det finns mycket man kan göra men de som är sjuka behöver en knuff och draghjälp, menar Sune.

Ett problem för IFSAP är att rekrytera nya medlemmar. I dag är det mest föräldrar till psykiskt sjuka som är medlemmar men också en del andra anhöriga och andra stödmedlemmar. Föreningen har i dag ungefär 40 medlemmar.
- Vi som är med blir äldre och orkar mindre. Men vi har svårt att få in nya i föreningen. Jag tror inte att det beror på att folk mår sämre utan mer på skamkänslor, att det är tabu att tala om psykiska sjukdomar.
Även om tillväxten är liten menar han att IFSAP behövs, som en påtryckargrupp. Opinionsbildningen är föreningens viktigaste uppgift.
- När jag agerar för föreningen har jag våra medlemmar bakom mig, det är en styrka. Jag vet hur det är för anhöriga och kan tala för oss. Jag håller ju inte käften, sådan är jag.

Sune Johansson är pappa till en ung man som för drygt tio år sedan fick diagnosen schizofreni. Efter tre års inläggning på psykklinik i början av 90-talet kom han hem och bodde hemma hos pappa i ett och halvt år, innan han flyttade till egen lägenhet. Numera mår han förhållandevis bra.
- Grabben blev sjuk 1990 och jag visste ingenting om det här då. Ett par år senare gick jag en föräldrakurs och 1995 gick jag med när IFSAP bildades. På den tiden när han blev sjuk då fick jag som anhörig inte alls vara med, jag räknades inte, eftersom han var myndig.
- Han klarar sig själv. Jag behöver inte slåss för honom längre och det är inte därför jag engagerat mig i IFSAP. Det är för att jag tycker att detta är så viktigt.
Numera ingår de anhöriga i psykvårdens arbete och ses som en viktig resurs.
- Jämfört med då och nu är det en jättestor skillnad. I dag är det mycket som fungerar bra här i Västerviks kommun. Bara det att vi anhöriga får vara med och påverka är ett stort framsteg. De lyssnar på oss och tar hänsyn till det vi säger. Tidigare var det proffs och amatörer som möttes, i dag är vi mer på samma nivå.

Sedan gammalt har mediciner använts som det helt dominerande botemedlet vid psykisk sjukdom men i dag är samtalsterapi också en viktig del.
- Det borde användas betydligt mer. Att ha någon att tala med är bra. Det här är själsliga sjukdomar, man behöver någon att prata med.
- Medicinerna kan ha mycket biverkningar på kroppen och därför kan den som tar mediciner verka annorlunda, och en del blir rädda, kanske känner sig osäkra och vet inte hur de ska bete sig. Jag vill sprida kunskap om detta för att få bort rädslan för de psykiskt sjuka.
Han är ibland ute i skolorna och pratar om psykisk sjukdom, bland annat på gymnasiets psykologikurser.
- Jag försöker informera så att man inte ska känna skam och skuld över om man är psykiskt sjuk eller har någon anhörig som är det. Alla andra sjukdomar kan man tala öppet om men inte psykiska sjukdomar.

"Jag vill få bort skammen och rädslan"

Sune Johansson är ordförande i anhörigföreningen för psykiska sjukdomar.