– Eftersom åklagaren inte överklagade trodde hon väl inte på det och mannens advokat var tvärsäker på att hovrätten skulle döma likadant som tingsrätten.
Gunilla tyckte det fanns saker som inte förklarades i tingsrätten, som kan tyda på att gärningen var planerad i förväg och inte, som försvaret hävdar, en olyckshändelse.
Framför allt nämner hon de blodfläckar och tecken på bråk som funnits i rummet där paret befann sig, som enligt brottsplatsundersökningen inte stämmer överens med hur Jennie hittades. Och det faktum att hon dödades på nära avstånd av ett skott mitt i pannan.
Hovrätten konstaterar att det finns ett flertal besvärande omständigheter som talar för att gärningsmannen avsiktligen dödade Jennie, som att hon, förutom skottskadan, även hade andra skador på kroppen. 24-åringen hävdar fortfarande att pistolen avlossades av misstag när han skulle kontrollera att den var säkrad och rätten anser att det inte har motbevisats.
– Jag förstår att det är höga beviskrav och det är bra att det krävs bevis för att någon har begått ett brott. Men här vet vi ju att han har dödat henne.
Hon drar paralleller till mordet på Wilma Andersson, där hennes före detta pojkvän dömdes till livstids fängelse för mord.
– Men där kan de ju inte ens säga med säkerhet att det var han som dödade henne, ändå fick han livstid, säger Gunilla.
Hon tycker att de sex år och fyra månaders fängelse som Jennies före detta pojkvän dömdes till är att förringa hennes liv.
– Jag vill inte straffa honom för straffandets skull, men för att visa att min dotters liv betydde någonting, hedra henne för den tjej hon var. Och för att hindra honom från att skada både sig själv och andra.
En stor oro hos Gunilla är den för dottersonen, Jennies och 24-åringens gemensamma barn. Han omhändertogs av socialtjänsten efter skjutningen och bor nu i familjehem. Där hoppas hon att han får stanna.
För Gunilla är det svårt att tänka på mannen som den person som gjorde att dottern sökte sig till ett skyddat boende, och slutligen dödade henne.
– Jag kommer fortfarande ihåg den där lille 14-åringen som stod på min trappa och som jag ville att det skulle gå väl för.
Jennie och pojkvännen träffades redan när han var 14 och hon 15 år gammal. Sedan var det de två.
– Han var hennes livs kärlek.
I flera år bodde de hemma hos Jennies föräldrar och pojkvännen blev en del av familjen.
Men som flera vittnen har intygat var förhållandet stormigt. 24-åringen berättar i förhör att han har ett hetsigt temperament och kan vara impulsiv. Han har erkänt att han slagit, sagt fula ord och hotat Jennie, men hävdar att hon gjorde detsamma.
Gunilla berättar att hon och Jennies pappa till slut tröttnade och bad pojkvännen flytta. Jennie följde med och paret bosatte sig hos svärmodern.
I förhören med polisen och i rätten har både Gunilla och hennes man vittnat om att tiden där blev bråkig och att de upplevde att pojkvännen kontrollerade Jennie.
– Men som förälder är det väldigt svårt att säga till sitt barn att den eller den får du inte umgås med.
När Jennie blev gravid flyttade hon hem till sina föräldrar, men tillbaks till mannen igen efter sonens födelse. Några månader senare kom hon hem till sina föräldrar och efter samtal med socialförvaltningen akutplacerades Jennie och sonen på ett skyddat boende.
När hon efter ett år kom tillbaka till Västervik uppmanade Gunilla dottern att vara försiktig.
– Men hon ville att sonen skulle ha en relation till sin pappa och tog upp kontakten.
Det slutade tragiskt med att Jennie blev skjuten till döds tre månader senare.
– Jag saknar min dotter något förskräckligt. Jag tänker ofta på hur hon måste ha haft det under de sista minutarna i livet och undrar vad hon tänkte och hur hon kände.
Hur gör man för att gå vidare när det värsta som kan hända händer? Hur har du gjort?
– Man har ju inget val. Alla är ju olika, men jag är van vid motgångar och jag har haft det ganska tufft ibland. Det tror jag att jag har blivit starkare av.
En del i sorgearbetet för Gunilla har varit att driva fallet vidare till hovrätten. Nu vill hon gärna arbeta vidare för att hjälpa utsatta kvinnor och barn, och för att straffen för den som utsätter någon för detta ska skärpas.
– Jag tror att det är bra att ha någonting som driver en. När allting är över kommer den stora tomheten.