Västerviks gymnasium erbjuder elva olika utbildningsprogram.
För sex år sedan flydde hon från kriget. Till tryggheten i Sverige, för att kunna må bra.
Men det blev inte riktigt så.
– Jag tänker inte fortsätta leva i Sverige när jag pluggat klart. Jag vill till ett nytt land, där det kan bli bättre, säger Alma.
Hon läser tredje året i det naturvetenskapliga programmet på Västerviks gymnasium och hon är besviken på hur det har blivit i skolan.
– Det är så uppdelat, med svenska och utländska elever. Vi blir inte inkluderade på lektionerna eller på rasterna. Jag lever i Sverige, men utanför. Ibland gör det ont, säger Alma.
Skolan har just startat upp efter sommarlovet. Ett tusental elever är på väg genom korridorerna under förmiddagen, de flesta småpratande i mindre sällskap.
Alma har med sig två kompisar till vår träff i biblioteket. De är spända och samtidigt beslutsamma. De har bestämt sig för att våga berätta om det de tycker är så fel.
I Almas klass kommer 11 av 20 från utlandet. I parallellklassen är nästan alla 25 svenskar (enligt tjejernas egen uppfattning).
– En del har flyttat över. Det är så uppdelat, grupperingar hela tiden. Jag har inga svenska kompisar, varken i skolan eller utanför. I grundskolan försökte jag komma in i gruppen på rasterna, men de lämnade mig. De kände sig inte trygga med mig.
På väg ut i vuxenvärlden bär tjejerna en tung besvikelse med en stukad självkänsla av att inte släppas in.
– Alltså, när vi har grupparbeten, de lyssnar, men de tar inte med det. Det känns att man är utanför, att man inte är tillräcklig. Att man inte har det de har. Det har hänt att jag skolkat för att slippa, berättar Ella om besvikelsen och ilskan.
De uttrycker sig och pratar utmärkt svenska efter sin korta tid i landet. I skolan är de ändå tysta och försiktiga.
– Jag är inte nöjd med min svenska. Jag är rädd för att säga fel. När jag inte har svenska vänner blir inte språket bättre, säger Alma.
Det har blivit en ond cirkel. Utanför växer osäkerheten. Utan svenska kompisar pratar de mest arabiska med vännerna.
– Det är skola 8–16. Sedan hem och vila, äta och plugga. Inget annat. Det är jobbigt. Jag har börjat vara för mig själv och inse att jag är utanför.
Vad skulle ni vilja göra?
– Testa saker. Göra saker. När jag var ung var jag social. Det är jag inte längre. Jag är osäker och osocial, har inga kompisar här, svarar Alma som reste utomlands i somras för att komma bort och tillbringa två månader med mormor.
– När jag inte kände mig välkommen i handbollslaget blev jag kanske lite bränd och vågar inte testa något nu, säger Ella.
Finns det några hinder hemifrån, att familjen försöker bromsa er?
– Nej, absolut inte. De säger att vi ska ut och göra saker, svarar Eline.
De anklagar inte klasskompisarna för situationen och känner inte hat. Däremot är de besvikna på skolan och på uppdelningen som inte motverkar segregation och vägen in i det svenska samhället.
– Vi har tagit upp det i elevrådet, men det händer inget. Rektorn pratar om det två gånger om året, sen blir det inget mer. Det finns ingen planering. Det är skolans ansvar. De skulle kunna dela grupperna, men de försöker inte, säger Alma.
I avgångsklassen känner de osäkerhet inför det kommande studentfirandet, för att de inte förstår svenska kulturen helt.
– Jag kom hit för att må bra, nu vill jag bara bort, avslutar Alma och sänker blicken.
Alma, Ella och Eline vill vara anonyma och heter egentligen något annat.