?Jag har gått vidare i livet?

? Jag skulle inte tänka på det just i dag om det inte vore för att ni journalister ringer. Årsdagen är inte viktig.
Det säger Daniel Svensson i Bollnäs. Han är en de 137 överlevande från Estonia den ödesdigra septembernatten 1994. Då var han 20 år och på väg hem från en resa med sin klass på Pingstkyrkans Bibelskola i Jönköping.
Ett dygn efter förlisningen kom han hem till sin familj i Västervik.
? Det är nog något år sedan jag tänkte på katastrofen senast. Jag har lagt det åt sidan och gått vidare i livet, säger han.

Det tog sju år innan han egentligen upplevde och kunde bearbeta den kris som traumat förde med sig. Det var för tre år sedan.
? När jag såg vad som hände vid attacken mot World Trade Center i New York då fick jag en väldig kris, då kom alla de känslor jag skulle haft efter katastrofen, berättar han.
Då bröt han ihop psykiskt och fick svår ångest men fick professionell terapi och hjälp under en längre tid.
? Jag gick igenom ett helvete, jag levde i mörker bra länge och har fortfarande mina svarta dagar ibland. Men som helhet mår jag bra i dag men kanske kommer jag att vara skör resten av livet.

Vissa dagar är mörkare än andra och han reagerar vid andra traumatiska händelser i världen.
? Det var svårt att se gisslandramat i Beslan när det pågick, det gick rakt in i hjärtat. Jag har inte det psykologiska försvaret, det skydd som andra har som kan fortsätta äta sina popcorn och byta kanal och se något annat.
? Kanske borde jag direkt efter olyckan haft den hjälp jag fick för tre år sedan. Men livet rullade på då, jag gick vidare.

Han berättar att han hämtade sig snabbt efter olyckan 1994. Strax före den hade han flyttat hemifrån och läste på bibelskolan i Jönköping. Sommaren efter kom han hem till Västervik igen, sökte jobb och först i slutet av 1995 flyttade han från Västervik för gott.
Han kom till Sandviken och blev ungdomspastor. 1997 gick flytten till Bollnäs. Där gifte han sig med Sofia Brolin 2002, som är förskollärare, och paret fick dottern Signe i maj i år.
? Signe är det absolut största och bästa som hänt mig, säger Daniel. Hon är det absolut viktigaste, och kanske extra viktig just för mig.
Just nu är Sofia mammaledig och Daniel läser till lärare. Han läser på distans och är hemma mycket på dagarna.
? Det känns som ett privilegium att kunna vara hemma så mycket nu när vi fått Signe.

Daniel Svensson ska fortsätta plugga efter jul och hoppas bli gymnasielärarare, i svenska, samhällskunskap, historia eller religion. Tidigare har han arbetat som musiklärare men nu är musiken mest en hobby.
Framtiden ser han an med tillförsikt.
? I dag räcker det ju inte bara med utbildning, man ska ju helst ha erfarenhet också. Livserfarenhet har ju verkligen Estoniaolyckan gett mig och kanske kan jag vända det till min fördel i stället.
? Visst har jag påverkats av det som hände. Men jag vet ju inte hur det hade blivit om jag inte varit med om detta, det går ju inte att jämföra. Kanske är jag mer rädd om livet än jag annars skulle varit.

Att han var med på Estonia är inte något han berättar om när han träffar nya människor. Men han har vant sig vid den nyfikenhet som finns, och accepterar den.
? Det brukar ju alltid komma fram, förr eller senare, och då är det ju många som frågar och vill veta om hur det var. Då får jag berätta. Så kommer det väl alltid att vara.
Men helst vill han lägga det åt sidan och ägna sig åt familjen och studierna.

?Jag har gått vidare i livet?

Daniel Svensson överlevde Estoniakatastrofen.