Karin Hesselblad är 14 år när hon packar sin skolväska med kläder och hygienartiklar och går till skolan. Hon har bestämt sig för att aldrig mer komma tillbaka hem.
Då har styvfaderns övergrepp pågått i åtta år och till slut eskalerat i en brutal våldtäkt kvällen innan.
– Det som fick mig att till slut berätta var faktiskt rädslan att jag skulle dö. Under hela våldtäkten var jag säker på att jag inte skulle överleva för att det gjorde så fruktansvärt ont, berättar hon.
Dagen efter, när hon blöder och knappt kan röra sig på grund av smärtorna i underlivet, går hon raka vägen in till skolsköterskan och berättar.
– Först kunde jag inte sätta ord på vad som hänt. Det första jag sa var "han tar mig på brösten!". Efter det var det som om någon vridit på en kran. Alltihop kom på en gång.
Övergreppen började när Karin bara var sex år.
– När jag ropade på min fostermamma för att få hjälp med läxläsningen var det han som kom istället. På sig hade han en morgonrock och ingenting under.
Hon minns det första tillfället styvpappan förgrep sig på henne glasklart:
– Han tog min hand och smekte sig själv med den. Efteråt sa han att det som hänt var vår hemlighet. Om jag berättade för någon skulle jag hamna på barnhem, fortsätter hon.
Karins biologiska mamma övergav henne redan på förlossningen.
– Hon var missbrukare och hemlös och kunde inte ta hand om mig. Då hamnade jag hos fosterföräldrar i Västervik.
Men äktenskapet sprack och Karins mamma träffade en ny man – han som senare kom att dömas för övergreppen.
– Utåt sett såg allting jättefint ut. Han var en respekterad egenföretagare och vi borde i ett stort fint hus, berättar hon.
Innanför villans väggar fortsatte de sexuella övergreppen – och blev grövre och grövre.
– När det var som värst kunde han komma in på mitt rum tre gånger i veckan och tvinga sig på mig på olika sätt. Mycket av övergreppen har jag förträngt, det är för jobbigt att minnas.
Hur övergreppen kunde fortsätta år efter år utan att fostermamman märkte något vet hon inte.
– Han kom in på mitt rum när mina fostermamma inte var hemma och jag vågade ju inte säga något.
Droppen blev den första fullbordade våldtäkten – den som fick henne att till slut berätta för skolsköterskan.
– Jag var livrädd, fullständigt skräckslagen över att jag kunde ha blivit med barn. Och så att det gjorde så hemskt ont, det ville jag för mitt liv aldrig vara med om igen. Jag tror att det var det som fick mig att våga spräcka bubblan och anmäla honom, vilket ledde till att han dömdes när allt rullades upp.
Men det fanns de som anade att allt inte stod rätt till långt innan dess – och till och med anmälde till socialen.
– Jag har begärt ut mina journaler, en tjock lunta. Det var som att få en smäll i ansiktet. Där står det svart på vitt att andra vuxna misstänkt att något var fel. Socialen visste alltså men valde att blunda. I dag gör det mig skitförbannad.
– Det låga straff han fick, bara ett års fängelse, gör mig också väldigt arg. Han kom ut efter ett halvår.
Ilskan har blivit något av en drivkraft för att orka berätta – och på så vis hoppas Karin innerligt att fler vuxna ska våga agera när barn far illa hemma. Hon har hållit föreläsningar runtom i landet om sina upplevelser och i kommunen ett flertal gånger.
– Det är så otroligt viktigt att man vågar prata om de här sakerna, att det inte är vi som blivit utsatta som skämmas. Och att vuxna ska våga agera och ta barnen på allvar. Ofta finns det vuxna runtomkring som har förstått men inte gjort något.
Från 2013 och fram till årsskiftet 2014/2015 var det möjligt för fosterhemsplacerade som vanvårdats att söka ersättning från staten. Karin sökte – och fick 250 000 kronor.
– Pengarna bryr jag mig egentligen inte om, för 250 000 kronor ger mig inte min barndom tillbaka. Men det känns ändå som en form av upprättelse, ett kvitto på att myndigheterna gjorde fel som inte tog signalerna på allvar.