Maj 2012: efter två månader i Silverdalen, Hultsfred, landar Obaidullah Aseel och hans mamma i Västervik. De har just fått permanent uppehållstillstånd i Sverige.
– Då var inte handläggningstiderna på Migrationsverket lika långa som de är i dag. Vi sökte asyl och fick skydd i Sverige. Det var beslutet mellan liv och död. Jag tycker att vi fick ett väldigt bra mottagande här.
Vi ses en augustidag. Obaidullah Aseel har vit skjorta, svart väst, vaken blick. Han har tagit studenten. Han har ett mål.
– Jag ska bli läkare. Det bestämde jag redan när jag var tio, tolv år.
Med en pappa som är medicinare och en mamma som är barnmorska växte Obaidullah upp med medicinska termer ringande i öronen. Han gick i skola i Afghanistan, men har tillbringat större delen av sitt liv på flykt.
– Jag älskar att jobba med människor och jag brinner för den vita rocken. Det är en säker och trygg framtid. Utbildningen är erkänd och nästan likadan överallt i världen, säger han.
Efter bara två månaders svenskaundervisning i Hultsfred fick Obaidullah börja direkt på IM-programmet i Västervik.
– Lärarna tyckte inte att jag behövde gå på SFI först, jag har fått höra att jag har lätt för språk. Men jag gjorde ett nationellt prov för att vara säker på att jag skulle klara det, säger han.
IM står för introduktionsprogram och vänder sig till de elever som inte är behöriga att börja direkt på ett nationellt gymnasieprogram.
– I början var det väldigt svårt faktiskt, men det blev lättare med tiden. På IM-programmet byggde jag en stark grund. Jag är jättetacksam för de tips och råd jag fick från lärarna, och att jag stannade på programmet i två år.
Obaidullah sökte vidare till naturvetenskapliga linjen och kom in.
– Jag pluggade dag och natt samtidigt som jag jobbade helger i hemtjänsten. Jag har missat många högtider och inte umgåtts så mycket med mina kompisar, men jag hade ett mål. Det här gäller bara några år, sedan kommer jag att få ett bättre liv. Det är bara att anstränga sig.
– Mina föräldrar hjälpte mig mycket och satte fram färdig mat på bordet så att jag kunde fortsätta plugga. Det är jag mycket tacksam för.
I rummet hemma klistrade Obaidullah upp motiverande lappar i taket och på väggarna. Han skrev ner sina mål och tittade på dem när han vaknade och somnade.
– Jag har alltid haft höga förväntningar på mig själv. Jag försöker varje dag göra något bättre än i går. Det har varit en drivkraft.
Västervik, juni 2017: Obaidullah Aseel tar studenten från naturvetenskapliga programmet med höga betyg. Senare under sommaren ska beskedet från Linköpings universitet landa i brevlådan. Ett papper som säger att han är en av de antagna till läkarprogrammet.
– Jag fick glädjeyra. Det var en helt obeskrivlig känsla, säger Obaidullah.
– Jag vill motbevisa de som har fördomar om människor som kommer från andra länder. Och visa att folk som går på IM-programmet kan bli läkare. Jag hoppas att jag inte är den enda från IM som kommer in på läkarprogrammet.
Han önskar att hans historia ska ge nya svenskar inspiration.
– Ge inte upp. Kämpa och ta vara på tiden här. Ingenting är lätt att få, men i Sverige kan man göra allt man vill. Det finns ingen ursäkt att inte lära sig språket. Tro på dig själv och bry dig inte om förnedrande kommentarer eller hat. 99 procent är goda människor.
Var det lätt att få svenska kompisar?– I början var det svårt. Det finns en osynlig barriär mellan nyanlända och svenskar. Först och främst är det språket. Vi kände oss lite isolerade på IM-programmet och vågade inte gå upp till andra våningen. Vi sågs som lite annorlunda. Jag tycker att skolan ska satsa på att bygga en brygga mellan IM och andra program, att blanda klasserna och kanske skapa en gemensam aktivitet en gång i veckan. Jag tror att svenskar måste ta första steget. Många nyanlända vågar inte, de är blyga och rädda att säga något fel.
Just nu hoppas Obaidullah hitta en lägenhet i Linköping till hösten så att han slipper pendla.
Vad gör du om tio år?– Då är jag hjärtkirurg om allt går som planerat. Det behövs hjärtspecialister och kirurgi verkar vara lite mer action, säger han.