- Varför gör ni egen korv när det finns att köpa?
- Ja varför gör vi det här Christina?, säger Gun Lindblad Schwartz och rör omkring i fläsk och nötköttfärsbunken.
- Ja varför gör vi det här? Kommer du ihåg när vi, alla åtta syskon, skulle göra korv första gången? säger Christina Ring.
- När mamma bad oss jaga familjegrisen Selma runt halva samhället? Ja. Selma skrek och vrålade. Först skulle vi skålla henne och sedan skulle vi röra i blodet som skulle bli palt. Nej då gick jag undan och tårarna rann, säger Gun.
- Det är inte underligt att vi blivit som vi blivit efter den upplevelsen, säger Christina och skrattar i kapp Gun och Guns man Lennart Schwartz.
- Senast jag åt älgfärs fick jag en gevärskula i maten. Ni kollar väl att det är utan gevärskula den här gången, inflikar Lennart Schwartz.
- Vi blandar ordentligt. Och så ska vi hälla på kryddpeppar, salt och vitpeppar också. Men det här går väldigt sakta nu när vi bara är tre personer. Annars går det fortare, menar Gun.
- Den 16 december kommer alla åtta syskon att göra korv. Christina är förberedare, jag blandare och Bosse trycker på. Alla gör det vi är bäst på, säger Gun och skrattar.
- Nu hade vi behövt några av syskonen. Det här går inget bra, säger Christina och gräver i korvmaskinen som inte matar ut något kött.
- Det här är för omständligt egentligen. Ja. Varför gör vi det här var ju frågan? säger Gun.
- Vi är uppvuxna med detta, det är en vana, en tradition. För att inte vi syskon ska splittras efter mammas död så har vi det här med korven.
- Vi gör det inte för korven i sig. Vi gör det för mamma. För gemenskapen. För att det är ett sätt att umgås.