Israel-Palestina: Från Bush till Obama

I sin bok från i fjol om självständighetskriget 1948 citerar den israeliske historikern Benny Morris landets förste premiärminister, David Ben-Gurion. - Varför skulle araberna sluta fred? Om jag vore en arabisk ledare skulle jag aldrig komma överens med Israel. Det är naturligt. Vi har tagit deras land. Visst, Gud lovade oss landet, men vad betyder det för dem? Vår Gud är inte deras.Krig på krig, terrorism och intifador, bekräftar Ben-Gurions bedömning. Men det har hänt en hel del som ger skäl för hopp och grund för Barack Obama att träda in i den ledarroll som förväntas av USA:s president, av alla som inte ser lösningen i att Israel avskaffas. Nya och nygamla ansikten tar vid presidentskiftet i Vita huset 20 januari över ansvaret för ett problem USA brottats med sedan andra världskriget. Men till innehållet ser det inte ut att bli särskilt mycket "change", förändring. Obama har placerat sig i USA:s Israelvänliga mittfåra. Med bäring på det senaste kriget förklarade han vid ett besök i Israel i somras: "Om någon skjuter raketer in i mitt hus där mina två döttrar ligger och sover sin nattsömn skulle jag göra allt som står i min makt för att sätta stopp för det. Och jag skulle förvänta mig att israelerna gör samma sak". Hillary Clinton, blivande utrikesminister, har profilerat sig som Israelvänlig. Clinton, sedan 2001 senator i delstaten New York med många judiska väljare, har sagt att hon vill flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Ett löfte som flera tidigare blivande presidenter (däribland Bill Clinton och George Bush) avgett, och sedan övergett i insikt om att gjorde USA det skulle man stöta sig oåterkalleligt med araberna och torpedera en tvåstatslösning. När både person och parti skiftas i Vita huset hör det till att kritisera företrädaren. Martin Indyk, rådgivare till Bill och nu Hillary Clinton och nämnd som ny chefsfredsmäklare, anser att Bushs negligering av Israel-Palestina stått USA dyrt i Mellanöstern, stärkt Iran och undergrävt de arabledare som vill samarbeta med USA. Visst, Bill Clintons misslyckande med att rädda 90-talets fredsprocess avhöll Bush från en lika hög profil. Sedan kom 11 september, och så kriget i Irak 2003. Vita huset hade hoppats att som en bieffekt av väntad seger i Irak uppnå ett genombrott i Israel-Palestina lika stort som när Bush den äldre drivit ut Saddam Hussein ur Kuwait 1991. Det gick inte alls så. Men det är befängt att säga att USA skulle ha varit passivt under Bush. I juni 2002 sade Bush ja till en palestinsk stat, senkommet av USA, kan tyckas, med tanke på att tvåstatslösningen länge varit en självklarhet, internationellt. Men när Hillary Clinton som presidentens fru 1998 sagt samma sak blev hon åthutad. USA har under Bush vid olika tillfällen trätt in som medlare och tillsammans med FN, Ryssland och EU agerat för att hålla liv i fredsprocessen, kallad vägkartan. I november 2007 inbjöd Bush till en konferens med Israel och araberna i Annapolis. Önskat resultat har uteblivit, men nog är den diplomatiska stigen väl upptrampad. När den palestinske presidenten Mahmoud Abbas besökte Bush före jul sade han att alla kommer att minnas Bushs ansträngningar för fred. Han sade sig hoppas att Obama tar upp stafetten. Tomt prat, kanske, men troligen sant: det blir kontinuitet - mer av samma sak - i USA:s politik i Israel-Palestina. Kanske behövs helt annorlunda yttre omständigheter för att verkligheten skall bli en annan än den David Ben-Gurion beskrev.

Israel-Palestina: Från Bush till Obama

Bo Ture Larsson ger i dagens utrikeskolumn en bild av Mellanösternkonflikten utifrån de senaste amerikanska presidenternas försök att skipa fred i regionen - och förväntningarna på den tillträdande.