I våras arbetade Tino Åberg med att ta emot patienter utanför coronatältet och ställa frågor
Han minns våren när pandemin slog till med full kraft.
– Det var omvälvande för oss alla som jobbar inom vården. Det var helt nytt, allt förändrades över en natt, vi fick det gröna tältet på utsidan av sjukhuset och vi skulle jobba på ett helt annat sätt.
Han arbetar också då och då på "akut infektion", dit patienter med covid-19 eller misstänkt covid-19 kommer. Full skyddsmundering med plastförkläde, skyddsmask och handskar är ett måste när man jobbar med patienter som har bekräftad eller misstänkt covid. Men även på "vanliga" akuten arbetar man med skyddsutrustning.
– När vi på akuten tar emot patienter så har vi visir och munskydd, för det kan vara så att patienten söker för en handledsfraktur men så visar det sig att den har en pågående covid utan att den vet om det själv, det upptäckte vi under resans gång så att säga. Så för att inte chansa så har alla visir, munskydd och plastförkläden på sig. Det är både för att skydda oss själva och för att skydda patienten.
Att ha på sig skyddsutrustningen kan vara en utmaning i sig.
– Man blir ju varm i de här kläderna, man blir jättevarm. När man har gasmasken, skyddsmask 90 som den heter, ser man lite dåligt och efter en halvtimme så känner man att det är lite svårt att andas. Det är jobbigt att ha allt det här på sig.
Förutom att det blir varmt, kräver skyddsutrustningen en del logistik.
– Det är mycket jobb, för när man är inne på rummet hos en covid-patient och är fullt påklädd så kan man inte springa omkring utanför hur man vill. Ska vi ut måste vi plocka av oss allting, vi måste sprita masken, visiret, tvätta händer och sprita händerna. Man har "löpare" som det heter i korridorerna, så att vi kan ringa på klockan och öppna dörren och de kan då se vad vi behöver få in, istället för att vi ska plocka av och på oss allt skyddsutrustning.
Sommaren gav en respit för vårdpersonalen men nu har trycket ökat igen. Hur delar av allmänheten agerar imponerar inte på Tino Åberg.
– Alla höll ju tummarna så gott vi kunde för att det inte skulle bli någon andra gång. Det var ju vad alla önskade för både vårdpersonal och för allmänheten.
– Men samtidigt har man känt som vårdpersonal, att här går vi och skyddar oss på jobbet från topp till tå, så gott som vi någonsin kan, så kommer man utanför jobbet och ser 25 ungdomar stå i en tät klunga. Jag blir inte imponerad. Man känner liksom att alla måste hjälpas åt om vi ska kunna vika ner den här kurvan.
Rutiner och de nya arbetssätten som kom med pandemin sitter numera i ryggmärgen och Tino känner sig trygg med det.
– Personal har ju smittats förr, och fler kommer att bli smittade – det är oundvikligt, vi befinner oss mitt i fronten och vi kommer liksom inte undan. Jag kan inte säga att jag åker hem och jobbar hemifrån, jag har liksom inget val. Men jag känner mig trygg med de arbetssätt vi har, det tänk vi har, det känner jag mig trygg med.
"Jag tycker att alla måste ta det här på allvar nu, för vi har ju sett att om vi sköter det här med att hålla avstånd och hålla oss i en liten begränsad grupp så kan vi vika ner den här kurvan." säger Tino Åberg. Här en bild från i våras när han jobbade utanför corona-tältet.
Att lägga jobbet åt sidan när han kommer hem kan ibland vara svårt.
– Jag slutade läsa tidningar, lyssna på radio och titta på TV, jag orkade in psykiskt med all denna information, för jag matades med information, i synnerhet i våras, i min mailbox med restriktioner, rekommendationer, nya riktlinjer. Många vet att man jobbar inom sjukvården, men när man träffas privat så ska de ändå bara prata om corona, man kände att snart vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Tinos fru jobbar också inom vården som sjuksköterska.
– Vi säger ofta till varandra ”var rädd om dig på jobbet idag”. Ibland börjar vi prata djupt om det här, då kryper den här tanken på ”tänk om jag blir smittad och smittar dig” när man är hemma privat.
Tino Åberg skickar med en uppmaning:
– Följ de rekommendationer som vi har fått till oss. Följ dem och tro inte att du är odödlig. Det kan drabba oss alla och man vet inte hur hårt det slår - det finns en mild form också och alla behöver inte hamna i respirator, men om vi i vården börjar insjukna och falla ifrån och man får börja stänga ner så är det riktigt allvarligt, då är det fritt fall.
– Vi behöver allmänhetens hjälp för att kunna klara det här, det är inte bara för att vi står och säger det på skoj utan det är på allvar.