En helt vanlig TV-kväll i slutet av 60-talet, några dagar innan sommarlovets slut skulle den åttaåriga Inger Nilssons liv förändras för alltid. På TV:n efterlyste man barnskådespelare till en kommande inspelning av Astrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump. Ingers pappa föreslog direkt att man skulle skicka in en bild av Inger.
En tid senare kallades Inger till provspelning i Stockholm, och redan innan provspelningen fick hon och hennes pappa ett tecken på att hon var som klippt och skuren för rollen.
Vid studion mötte de en annan förhoppningsfull familj, barnet i familjen pekade och sade: "Titta, de har tagit hit Pippi på riktigt."
Så började Inger Nilssons liv som världens starkaste tjej. En roll som gått hem så starkt att det senare skulle bli svårt att få publiken att se skådespelare bakom rollen.
Om detta berättade Inger Nilsson för en nästan fullsatt godtemplarlokal i Hallingeberg. Det blir en föreställning med skvaller, reflektioner och en hel del musik. Till sin hjälp hade hon pianisten Carina E Nilsson. Publiken testas på sina kunskaper om de klassiska visorna från Lindgren-filmerna.
Det blev en hel del skratt. Publiken kommer nog inte att se Pippi och Piraterna med samma ögon igen. Inger Nilsson berättade om de tyska skådespelare som "kvoterades" in eftersom Pippifilmerna hade tyska finansiärer. Publiken fick gissa vilka skådespelare som var dubbade, och hon berättade också att det länge såg ut som att Pippis pappa skulle spelas av en tysk skådespelare. Regissören Olle Hellbom satte sig på tvären, och i slutänden blev det Beppe Wolgers som fick rollen.
I fortsättningen kommer nog också publiken att hålla ögonen på piratbandet i Pippi och Piraterna. Filmen spelades in i tre länder med tre olika uppsättningar statister. I en scen övertalades en grupp engelska lyxturister på Barbados att rycka in.
Redan i föreställningens inledning reflekterar hon över den skarpa skugga som Pippirollen kastat över henne som skådespelare.
- När jag togs in på scenskolan som 20-åring var det ingen som visste vem Inger Nilsson var. Jag var Pippi.
Några år senare medverkade hon i en uppsättning av Emil i Lönneberga.
- När jag inte stod på scenen lyssnade jag på dialogen, speciellt den mellan Emil och hans pappa, då kände jag att det inte var fel att vara Pippi.