I skuggan av konflikten

En prick norr om Västbanken. Palestiniern Mostafa Hadrous har ritat in sin hemby på kartan över ett land han aldrig har sett.
- Om det bli lugnare i området är det min dröm att åka dit och titta på byn, säger Mostafa Hadrous.
Mostafa Hadrous deltog i lördagens manifestation för det palestinska folket. Han höll även ett föredrag om Mellanösternkonfliktens historiska utveckling.
Han tror inte längre på fred mellan palestinier och israeler. Hatet har gått för långt.
- Mina farföräldrar levde sida vid sida med israelerna, och det gick bra. Men nu är det nog en omöjlighet, säger Mostafa Hadrous och skakar uppgivet på huvudet.
- Ett minsta krav borde vara palestinsk självständighet och frihet på Västbanken och i Gazaremsan.
Mostafas Röst höjs upprört när han talar om Nakbah. Katastrofen. Det är det palestinska uttrycket för den 15 maj 1948. Datumet innebar starten för den nya staten Israel. För Mostafa Hadrous familj blev det början på ett liv i flykt.
Själv föddes han 1951 i södra Libanon, där familjen bodde efter att ha flytt från byn i Gallileen.
- Min pappa hade precis byggt ett nytt fint hus, men fick aldrig bo i det. Familj kunde inte stanna i Palestina när bombplan flög över byn och striderna blev för häftiga.
Under uppväxtåren flyttade familjen mellan flera palestinska flyktingläger i Libanon.
Mostafa minns enkla tält och lerhus med korrugerade plåttak. Det var trångt och kallt. Det fanns varken vatten eller toaletter.
- Jag kommer ihåg leran utanför husen. Den gick flera centimeter upp över stövlarna.
FN delade ut nödhjälp i form av tio kilo mjöl, lite olja och dadlar till varje flykting. Barnen lekte med vad som fanns till hands. Konservburkar knycklades ihop och blev till fotbollar. Hockeyklubbor plockades ner från trädens grenar.
Levnadsförhållandena gav tidigt en känsla av att tillhöra en lägre klass, berättar Mostafa.
- Redan när vi växte upp började vi dela våra föräldrars tyngd. Palestinier var värda mindre än djur. Till och med en hund får sitta på en soffa, men vi hade ingenting.
- Vi jämförde alltid hur det såg ut utanför flyktinglägren. Libaneserna hade el, vatten och vägar. Vi palestinier hade inget av det. Det är ett djupt sår som aldrig läker.
Sedan 17 år bor han i Sverige. Familjen tvingades på flykt igen när israeliska bombräder även drabbade de palestinska lägren i Libanon.
Mostafa utbildade sig till lärare i Libyen under 1980-talet. I Sverige har han arbetat som hemspråkslärare.
- Det händer inte så ofta andra flyktingar att man kan fortsätta med sitt yrke. Men jag har visat att jag haft intresse och kunskaper för att jobba som lärare, och nu är jag även svensk behörighet.
Han trivs bra i Sverige men svensk blir han nog aldrig, berättar han. Trots att han inte har varit sitt eget hemland är hans identitet präglad av familjens bakgrund. Mostafa beskriver det som en ständig inre konflikt, en slags kris där två krafter drar i motsatt riktning.
- Ibland är jag vilse. Jag räknas varken som palestinier eller svensk. Jag har ett svenskt pass, men var är mitt hemland?
Mostafa Hadrous följer utvecklingen i Mellanöstern med oro och ilska. För honom är det en självklarhet att engagera sig för sitt folk. Han har lite dåligt samvete över att leva i trygghet, samtidigt som palestinierna mister allt mer av sin frihet och försörjning.
- Jag ser sammandrabbningar mellan två parter där den ena har stridsplan och stridsvagnar och den andra har stenar och barn. Även om jag inte var palestinier hade jag tyckt att det var orättvist och omänskligt.
Byn Loubieh där Mostafas familj har bott i tiotals generationer finns egentligen inte kvar. Där ligger i stället en israelisk bosättning med liknande namn.
Mostafa känner många äldre palestinier som under alla år i flyktingläger burit med sig nyckeln till husen de tvingades lämna.
- Nycklarna har blivit en symbol för att vi en gång ska kunna återvända hem till vårt land, säger Mostafa Hadrous.