I över 50 år hade Atlanten skilt dem åt

Historien började som så ofta med en tidningsartikel. Fru Gustavsson satt hemma i Västervik och bläddrade i Svenska Amerikanaren Tribunen. Det gjorde många förr. Banden till Amerika var fortfarande starka. Tidningen var en länk mellan de gamla och nya landet för många svenskamerikaner. Vad vi förstår så utkommer den än i dag. - Jag brukar läsa den då och då, berättade Hildur Gustavsson för VT. Hösten 1962 fann hon till sin stora lycka en adress och ett namn som hon sökt i många, många år. Det var hennes skolkamrat från de unga sälla åren, Teresia Karlsson, som sände en hälsning till Sverige. De båda damerna hade varit bästa kompisar i skolan i början på 1900-talet. Eftersom fru Gustavsson, var femte år, var med och organiserade en kamratträff för 1913 års avgångsklass i Västerviks folkskola, så satte hon sig ner och författade ett brev med en inbjudan till mrs Lauer i Minnesota, USA. - Sällan har jag blivit så glad som över detta brev, berättade mrs Lauer när de båda väninnorna sammanstrålade och poserade framför VT:s kamera. Det var 51 år sedan hon hade lämnat Sverige och Västervik. Hon hade över huvudtaget inte haft någon kontakt med någon i det gamla landet. Efter att ha jobbat en kort tid på lasarettet i Västervik lämnade hon stan 1913 tillsammans med sin mor, två systrar och en bror. Fadern hade utvandrat redan 1903. Det hade tagit honom tio år att slita ihop pengar till biljetter till den övriga familjen. Teresia Karlsson gifte sig i USA och blev mrs Lauer. Hon berättade om att det inte alltid varit så "lustiga tider". Men nu var hon nöjd. Hon levde ett gott liv och kunde inte tänka sig att bo och leva någon annanstans. - När man inte har några närmare släktingar kvar i Sverige så kommer man inte tillbaka i första taget. Mrs Lauer försökte ändå hålla sig a jour med vad som hände på den här sidan Atlanten. Hon läste svenska nyheter och umgicks med en del andra emigranter. Det märktes tydligt på språket, kommenterade tidningens reporter. Den amerikanska accenten kunde inte dölja och utplåna hennes djupt rotade Västerviksdialekt. Mrs Lauer kände sig något främmande i Västervik 1964. Det var mycket som hade förändrats. Men hon var imponerad av hur rent och välordnat allt var. Hon skulle stanna i fem veckor och hoppades att smultronen skulle hinna mogna. Hon hade inte känt doften och smaken av barndomens smultron på 50 år. Hon längtade att än en gång få trä dem på ett strå och stoppa dem i munnen innan hon skulle möta vår herre. - Hemma har jag ett jordgubbsland. Men det är inte alls samma sak. De båda vänninorna såg fram mot den förestående kamratträffen. Den skulle bli både rolig och spännande, hoppades de. - Aldrig trodde jag att jag skulle återvända till Sverige och allra minst träffa mina gamla skolkamrater, sa mrs Teresia Lauer i en slutkommentar.

I över 50 år hade Atlanten skilt dem åt

Det blev ett kärt återseende när de båda skolkamraterna från Västervik - fru Hildur Gustavsson och mrs Teresia Lauer - återförenades i hemstaden. De hade inte setts på över 50 år.