I diket växer hotade arter

Ännu på 1800-talet var vägkanterna en viktig resurs i jordbruket. Vägkanterna slogs med lie och gav ett extra tillskott av hö till kreaturen. Fattiga torpare och jordlösa som bodde i byarnas malmstugor kunde också, när höet var slaget, få ha en ko på bete längs byvägen.

När jordbruket gick över till stordrift och "industrialisering" på 1900-talet minskade slåttermarkerna dramatiskt i Sverige. Kvar till 2000-talet blev i stort sett bara vägrenarna eftersom de inte gick att bruka rationellt.
Denna bortglömda resurs uppmärksammades alltmer av biologer i slutet av 1900-talet. Vägrenarna hade blivit en levande genbank för växter som hörde hemma i ängsbrukets och liens magra marker där konstgödsel aldrig hade använts.

På 1990-talet startade Vägverket en inventering av vägkanternas flora runtom i Sverige. Kartläggningen visade att det fanns vägar som kantades av mer än 100 arter.
De rikaste vägarna fanns, inte oväntat, i trakter som lyckats bevara sin prägel av gammalt odlingslandskap. Men även modernare vägar med bergskärningar och berghällar kan i många fall visa upp en rik flora som funnit sig tillrätta i den torra och näringsfattiga miljön.
1994 startade Vägverket sitt program för skötsel av vägkanterna. Syftet är att bevara och utveckla den biologiska mångfalden längs vägarna. I arbetet ingår också att informera markägare om värdefulla vägavsnitt och hur de bör skötas för att bevara mångfalden.
Bland annat är det viktigt att vägkanterna inte slås förrän i augusti, när växterna har fröat av sig. Det syndas dock på många håll mot detta genom att vägrenarna slås redan i juni eller juli.

Längs vägarna finns många exempel på det gamla bonde-Sveriges slåttergynnade växter. Dit hör bland annat darrgräs, gulmåra, liten blåklocka, jungfrulin, prästkrage, låsbräken, svinrot och ängsgröe. Längs vissa vägar finns också de gamla slåtterängarnas orkidéer som brudsporre, Johannesnycklar och Adam och Eva.
Sammansättningen av vägkantfloran beror på många faktorer där fuktigheten spelar stor roll. Växter som videört, älgört och hästskräppa skvallrar om att markerna vägrenarna är fuktiga. Längs vissa vägar, exempelvis på Öland, kan man hitta kärrknipprot, skogsknipprot och flugblomster intill vägkanten.
Många växter har också rymt från trädgårdarna och slagit sig ner längs vägarna. Paradexemplet är kanske lupinerna, men till rymlingarna hör också fingerborgsblomma, såpnejlika, olika malvor, oxbär, gullregn och den ökända jättelokan.

Många växter har lätt för att flytta. Det finns växter som kommit till Sverige med gruslass, med lastbil och med varutransporter till hamnar. Ett av exemplen på snabb spridning är blåelden som med stor framgång har liftat längs vägarna på Öland. 1810 rapporterades det första fyndet av blåeld på ön. Idag växer den överallt längs vägar och i trädgårdar.
Gul och vit sötväppling, cikoria och den torktåliga fårsvingeln koloniserar också omedelbart nya rondeller och knastertorra vägkanter. Få områden i Sverige kan tävla med Öland och Gotland när det gäller blomsterprakt längs vägarna.
Men även de många enskilda vägarna i Småland har uppmärksammats inom Vägverkets region Sydost som omfattar Kalmar län, Jönköpings län, Blekinge, Kronoberg och Östergötland. Det finns 2 000 mil enskilda vägar inom regionen, och den sammanlagda ytan av vägrenarna är lika stor som hela Öland.