Hur vänder Barack Obama Afghanistan till framgång?

I dagens utrikeskolumn skriver Bo Ture Larsson om Barack Obamas möjligheter att lyckas i Afghanistan.

Västervik2008-12-08 00:06
Bo Ture Larsson
I sjörövartider kan det vara värt påpeka att USA:s första krig bortom de egna gränserna inleddes när man 1801 tog itu med regimer på Nordafrikas kust som tjänade bra på att kapa fartyg i Medelhavet och begära lösen. USA hade tröttnat på eftergiftspolitiken, att betala tribut för att slippa kapningarna. Sverige var faktiskt med på ett hörn i detta krig, ett tidigt exempel på hur Sverige i sitt eget intresse solidariserat sig med USA. I dag uttrycks denna solidaritet exempelvis i engagemanget i Afghanistan, landet Barack Obama kallar den viktigaste fronten i kampen mot terrorismen.Obama använde i valrörelsen Afghanistan för att bemöta motståndarsidans tal om att han, med sitt krav på neddragning av USA:s närvaro i Irak i praktiken signalerade kapitulation i kriget mot terrorismen. Obama krävde utökning av USA:s militär och förklarade sig redo att slå till mot Pakistan ifall regeringen där inte ville eller kunde eliminera terroristmål typ Usama bin Ladin. Antalet amerikanska soldater i Afghanistan är nu 32 000. Militärledningen har begärt ytterligare 20 000. Övriga länder i den Nato-ledda styrkan har 30 000 soldater på plats. Den regering de stöttar förfogar på papperet över 80 000 poliser och 70 000 soldater. Krigsmakten planeras utökas till 134 000, på bekostnad av USA med flera. Det kan jämföras med "the surge" USA:s truppförstärkning i Irak från 2007, som i alla fall i USA anses ha lett till en vändning till det bättre, så att det nu kan sättas tidsramar för USA:s insats. Trots all inre fiendskap skulle det nu finnas en bas för samexistens, och även Iraks grannar skulle trots sina motsättningar vara överens om att Irak kan fungera på ett sätt som tillgodoser deras intressen. Men Afghanistan är annorlunda, hävdar i tidskriften Foreign Affairs två experter, Barnett Rubin, USA, och Ahmed Rashid, Pakistan. Främsta skälet är grannlandet Pakistan, vars mäktiga militär och säkerhetstjänst ser Indien som ett mycket större hot mot än någon talibanregim. Pakistan tycker att den nuvarande regimen i Kabul står Indien för nära.Pakistan är samtidigt oundgängligt för USA-Natos krigföring i Afghanistan, nästan all materiel passerar den vägen, och förutsättning för rebellernas verksamhet. I Pakistan har de materiellt och moraliskt stöd. Pakistans mål i Afghanistan strider mot FN:s. Ändå har säkerhetsrådet knappt diskuterat Pakistans roll, trots att USA, Storbritannien och Frankrike har trupp i Afghanistan och trots att Ryssland och Kina har problem med rörelser som har kontakt med islamistiska extremister i Pakistan. Som det nu är förnyas oron för öppen konflikt mellan kärnvapenmakterna Indien-Pakistan av varje terrordåd med anknytning till deras gamla konflikter. Ansatserna till försoning och kompromiss kommer av sig. Säkerhetsrådet borde tillsammans med exempelvis Saudiarabien inrätta en permanent kontaktgrupp för att främja dialogen mellan Indien och Pakistan, främst om Kashmir, öppna för samtal mellan Afghanistan och Pakistan om deras osäkra gräns och engagera Iran, Afghanistans granne i väster, som partner. Det är enligt Rubin och Rashid fåfängt tro att en lösning i västlig regi någonsin skulle accepteras i Afghanistan och dess omgivning. Obama har sagt att USA:s uppgift är att "leda världen i kampen mot dagens onda och främja morgondagens goda". Med den aktivistiska parollen lär han få fullt upp. Liksom de länder för vilka det är viktigt att USA har framgång.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!