I veckan besökte jag simskolan på Sandgläntan i Loftahammar. Simskolan har under de senaste tio åren varit nedlagd så jag blev minst sagt nostalgisk när jag kom dit för att skriva om det i måndags förmiddag.
Jag minns hur jag och min vän Linnea gick i simskolan när vi var små. Linnea var en liten envis skit, hon skulle minsann inte bada.
Varje dag stod hon uppe på bryggan i nya baddräkter med tummen i munnen, bredvid Sara Stenbeck som var simlärare, och tittade ner på oss andra när vi jagade runt i vattnet.
När vi senare under sommaren hade vår avslutning på simskolan brukade Sara kasta ut Ako-kolor i vattnet som vi sedan skulle dyka efter. Men Linnea som fortfarande inte hade badat på hela sommaren stod kvar uppe på bryggan, kisande under lugg, med sina stora bruna ögon och solblekta hår sträcker hon ut näven mot Sara, och håvar in Ako-kolor rätt i näven utan att röra vattnet det minsta. Här var det alltså inte hårt arbete som lönade sig utan charm och list. Till saken hör att Sara inte var någon lättcharmad fröken.
När jag vid ett senare tillfälle frågade Linnea hur hon bar sig åt, svarade hon att hon brukade gråta en skvätt innan simskolan började tills Sara till slut gav med sig. Hon hade nämligen fått tips av sin äldre bror och hans vänner som tidigare lyckats med samma knep.
Det kan verka som jag har lite svårt att komma över händelsen, hur hon år efter år fick stoppa in torra Ako-kolor under sin snoriga näsa. Jag tänkte nog att jag hade ju i alla fall lärt mig att simma, och märken hade jag massor av. Men dessvärre kunde inte denna tanke hålla mitt mod uppe särskilt länge, då Linnea efter en semester i Falkenberg, plötsligt hade bestämt sig för att hoppa i vattnet och ta vartenda märke. När hon kom hem sträckte hon givmilt fram sina små händer ute på guppet på gatan för att visa mig de blänkande märkena hon skrapat ihop under en och samma dag!
Simma lugnt gott folk!