Mimmie är 13 år och ser lite dåligt. Hon har starr. Men nu är hon hemma igen, och verkar pigg och glad.
Det har varit en lite för spännande tid för makarna Fernandi och deras son Carl-Henrik, som bor granne med föräldrarna, i närheten av Verkebäcksviken på Ytterhultssidan.
Men mest omtumlande har det nog varit för Mimmie, som är 13 år och en kinesisk nakenhund, med päls ska tilläggas.
Det började med söndagens oväder som drog in över stora delar av kommunen under den tidiga kvällen.
– Det gick på fem minuter. Ena stunden var det lugnt väder, och då släppte jag ut Mimmie, som brukar vara ute när vi är hemma.
Det är Kjell Fernandi som berättar. Hustrun Ann-Marie var på Öland med väninnor.
– Och så plötsligt small det till av åska.
– Och Mimmie är fruktansvärt rädd för höga ljud, fyller Ann-Britt i.
Mimmie försvann.
– Så fort det small så gav jag mig och började ropa, jag förstod att hon blivit rädd, berättar Kjell.
Men det var lönlöst, Mimmie hade sprungit till skogs, och syntes inte till någonstans. Kjell är nyopererad i ett knä och Carl-Henrik gav sig ut att leta och ropa, när mörkret föll fick det bli ficklampa.
– Jag rörde mig mest i närheten, hon kan gömma sig under husen när hon blir rädd, och jag letade där och i närområdet, berättar han.
Men det var mörkt, blåsigt och regnade kraftigt. Man bestämde sig för att avbryta letandet, och lita på att Mimmie skulle hitta hem igen.
Och så var Kjell tvungen att ta beslut om det var läge att ringa hustrun och berätta, han insåg att det skulle förstöra hennes helg.
Dramat kunde ha slutat i stor sorg, att Mimmie kunde överleva verkar bero på tur och många olika omständigheter.
Ann-Britt skulle just gå och lägga sig när hon nåddes av nyheten. Sömn blev det dåligt med. Kjell lämnade dörrarna öppna och ljusen tända, så Mimmie skulle kunna hitta hem igen. Men det fungerade inte. Han började tro att hon fastnat någonstans, annars borde hon hittat hem igen.
Carl-Henrik började att misströsta, och hörde av sig till en bekant, som är bra med hundar. Hon gav honom två telefonnummer. Det första gick till Bengt Weckfors.
Han har företaget Säkerhetschefen SC AB i Västervik och arbetar med hundar. Bland annat genomför han sökningar efter narkotika och försvunna personer, eller husdjur.
– Bengt svarade direkt: "Är du hemma nu?", frågade han och gav sig iväg hit direkt. Det var fantastiskt! säger Kjell.
Bengt berättar att han började att söka med sin Bella.
– Hon visade intresse för ett par ställen men markerade inte i början, säger han.
Bengt Weckfors utför specialsök med sin Bella. Hon är två år, och har lite varg i sig.
Han och Carl-Henrik gav sig iväg lite längre bort, ned mot Verkebäcksviken några hundra meter från bostaden.
Bella gick i strandkanten, bland vatten och stenar. Det var otillgängligt och nästan omöjligt att ta sig ned från andra hållet. Där var det ett stup på sex meter.
Plötsligt markerade Bella, och började ta sig upp längs den skarpa branten från sjösidan.
– I normala fall så springer hon och iväg och spårar, för att sedan återvända till mig när hon hittat något. Den här gången stod hon stilla, säger Bengt.
De såg först bara något vitt på en liten utstickande klippavsats, ungefär tre meter upp på bergväggen. De förstod efter ett tag att det måste vara Mimmie. Bella var i närheten. Hon verkade trösta Mimmie och buffade på henne med nosen.
Carl-Henrik gick ner i det kalla vattnet.
– Det blev lite improviserat klädsim. Men jag kunde ställa mig på en sten och sträcka mig upp, det var 2,5 meter högt.
Carl-Henrik Fernandi tvekade inte. Han hoppade i vattnet. I förgrunden syns Bella, och Mimmie är äntligen i trygga händer.
Så här efteråt tror Bengt och Carl-Henrik att Mimmie sprungit iväg och först sökt skydd under en sten i närheten av stupet, Bella visade stort intresse där. Men när det kom flera smällar fick hon nog panik, och sprang i hög fart mot stupet och kanade ner. Det tror att ett eneträd på avsatsen stoppat hennes fall. Det var tre meter ned för stupet, som är nära sex meter.
– Hade hon fallit rakt ner hade hon slagit ihjäl sig, det är grunt vatten och stenar vid strandkanten, säger Kjell.
Hon var kall men regnet gjorde att hon haft vatten att dricka, vilket kan ha varit en livräddare. Mimmie var borta i över 18 timmar.
Kjell ringde Ann-Britt som avbrutit festligheterna på Öland. Hon var på väg hem och i höjd med Oskarshamn när hon fick samtalet.
– "Vi har hittat Mimmie", sa han. Jag hann att tänka "jaha, hon är död". Men nej, hon levde. "Jag får stanna och gråta lite", sade jag, och gjorde det.
Bella är energisk och får korv och lite äppelkaka ur Ann-Britts hand. Mimmie springer runt som just inget speciellt har hänt.
Idag är det två hundar som kallas hjältar hos Fernandis.
Mimmie är pigg efter äventyret. Matte Ann-Britt är glad att hon är hemma igen.