Hörselskadan största handikappet
"Den tvingar mig att vara någon jag inte är".
Foto: HANS BRANDIN Bara på längre promenader använder Veronica Eriksson rullstolen. Här är hon på väg uppför Storgatan i Gamleby mot hemmet som hon besökt under jul och nyår.
Foto:
Hon var "dömd" till ett liv i rullstol, men nu går hon på egna ben, frånsett längre promenader.
Från början var det nästan ingen som trodde att Veronica Eriksson skulle kunna gå. Men hon reste sig ur rullstolen med hjälp av ortoser (stödskenor).
Jag har träffat Veronica Eriksson sedan lågstadiet och med jämna mellanrum berättat om henne i VT. Det var en fantastisk känsla att se henne gå några meter i klassrummet på Ernebergskolan för 13 år sedan. Några år senare kunde hon stå och laga mat. Nu pratar hon om körkort och eget boende. Men först måste det stora hindret, hörselskadan, åtgärdas.
Veronica Eriksson har genomgått åtskilliga operationer. I samband med en av dem uppstod en skada på hörseln.
- Den innebär att jag hör ljud högre och skarpare än tidigare, berättar Veronika Eriksson, som besökte Gamleby under jullovet. När problemen dyker upp måste jag söka ensamhet. Tyvärr tilltar besvären och jag är rädd för att det ska gå så långt att jag inte kan vistas bland andra alls.
- Jag är en social människa som vill kunna delta som alla andra vad det än handlar om. Men den här skadan tvingar mig att vara någon jag inte är och inte vill vara. Så innan jag kan gå vidare efter skolan måste jag få hjälp med hörselskadan.
Första läsåret på Furuboda gick Veronika Eriksson en allmän kurs, nu är hon mitt inne i en bo-eget-kurs.
- Vi är fyra elever som bor i var sin marklägenhet och vi lär oss allt vad det innebär att ha eget boende. Ekonomi, städning, tvätt, matlagning, data och planering. Kursen syftar till att vi ska klara ett självständigt liv och därför får vi leva oss in i alla tänkbara situationer.
- I framtiden tänker jag mig ett eget boende och att jag ska jobba med språk, även om jag inte är säker på vilket sätt.
Sedan vi träffades sist har Veronica bytt frisyr och färgat håret, hon har också delvis bytt klädstil. Hon är glad, verbal och positiv. Hon går nästan alltid utan kryckor, om hon ska ha med sig många saker kan hon ta till rullator, annars går hon på egna ben. Det stora problemet är hörselskadan.
- Det är mitt absolut största handikapp, säger Veronica Eriksson.
Lovet i Gamleby tillbringar hon hemma hos mor och ägnar en god stund varje dag åt att läsa.
- Just nu läser jag en julklapp, Spegelbilder av min favoritförfattare Danielle Steel, berättar Veronica Eriksson. Nere på skolan händer det att vi går på bio eller åker in till stan (Kristianstad) för att shoppa, det finns alltid massor att göra där och jag trivs verkligen.
Ett smolk i glädjebägaren är kostnaden. Avgiften på skolan är 24000 kronor i månaden. Kommunen och landstinget betalar hälften, efter många turer, hälften får Veronica Eriksson och hennes familj stå för.
- Kommunförbundet anser att handikappade kan ta studielån som alla andra, säger Veronicas mamma, Boel Runesson. Men i så fall ska alla andra förutsättningar också vara de samma.
- Vilken annan elev har en månadsavgift på 24000 kronor på en folkhögskola? En normal månadsavgift ligger mellan 2500 och 4500 kronor. Sedan måste man vara realist och inse att en handikappad inte har samma möjlighet att få ett arbete som "alla andra", det måste också vägas in.
- Jag har drivit ärendet så långt det går, kammarrätten nekade prövningstillstånd. Så nu får vi betala själva. Det går med sparade pengar. I alla fall nästa termin också.
Så jobbar vi med nyheter