– Fisk, fisk, fisk, säger kulturhistorikern Maria Malmlöf som svar på vad som är typiskt för vår region.
Och bland fiskarna kanske strömmingen var allra vanligast. Stekt strömming, saltad strömming, stekt strömmingsflundra... Men också stekt ister, rågbröd, råggröt och surmjölk. Låter det läckert? Det var vad som stod på menyn i trakten tidigt 1800-tal när nästan hela befolkningen var självförsörjande på jordbruk. I stugorna började dagen med en sup. Eller vardagsdrycken som hette blanda.
– Det var jäst mjölk som hade syrats och blandats ut med vatten. Det låter ju förskräckligt, säger Maria Malmlöf.
Hon har den skarpa, vakna blicken hos någon som är genuint intresserad av sitt värv. Maria Malmlöf är uppvuxen i ett konstnärshem på Norrlandet mellan Västervik och Gamleby, drömde om att bli bonde, men blev i stället akademiker och kulturhistoriker, med en stor passion för våra lokala mattraditioner.
– Farmor var en matmamma av Guds nåde, faster jobbade professionellt med mat och pappa var en mästerlig kock.
I hennes barndomshem serverades stekt eller kokt flundra, gädda, torsk, abborre och strömming, varvat med stekt fläsk, kokt potatis och löksås.
Maria Malmlöf har kartlagt östra Småland och Ölands matkulturella historia i en så kallad terroiratlas - en bok som fokuserar på vilka råvaror och rätter som är speciella just för vår region. Djupdykningen löper från den fattiga självhushållningen i 1800-talets början, genom den dramatiska tekniska utvecklingen till 1970-talets pizzerior där Vietnamkriget avhandlades över rödvinsglasen.
– Det här uppdraget passade mig som handen i handsken. Den litteratur jag har läst hade jag redan i min egen bokhylla, säger Maria Malmlöf, som tidigare har jobbat som museichef i Kalmar, men nu är utredare på Länsstyrelsen i Stockholm.
I vår trakt bestod 98 procent av kosten av cerealier. Stapelvaran var rågbröd och från Västerviks hamn exporterades havre och råg.
– Salt strömming var det man åt av proteiner, och det levde skärgårdsborna på. På marknaden fick man två tunnor råg mot en tunna strömming, säger Maria.
– År 1800 levde 98 procent av befolkningen i Sverige på självförsörjande jordbruk. Allt man satte på bordet hade man själv sett växa. Det är svårt att föreställa sig i dag.
Hur smakade Västervikstrakten förr?– Det smakade mer. Det var mycket mer smak i råvarorna, och vi åt mycket mer syrad mat. På den tiden var det förrådshushållning som gällde. Maten torkades, saltades, röktes och syrades för att den skulle hålla. Det var inte ovanligt att nödår inträffade och då fick man äta nässlor, hasselnötter och sälg. Man levde ur hand i mun och visste inget annat.
En vanlig dag i det tidiga 1800-talshemmet kunde börja med rågbröd eller rågmjölsgröt. Och brännvin.
– På varenda bondgård började man dagen med en sup. Både män och kvinnor drack. Det var ingen tillfällighet att nykterhetsrörelsen senare kom till, säger Maria Malmlöf.
Medan böndernas liv var ytterst spartanskt flödade välståndet inne på herrgårdarna. Där fanns tjänstefolk och avancerade menyer. Herrgårdarna höll sig med orangerier och kunde ta fram exotiska frukter till bakverk och andra sötsaker.
– Man importerade rött vin från Frankrike och vitt från Tyskland. Och när man hade fest slogs det på stort, säger Maria.
Andra typiska rätter från trakten då? Ja, vad sägs om tretimmarsströmming eller saltsillmjölke? Mycket av det som förtärdes låter kanske inte så gott. Men vissa ljuspunkter i kosthållningen fanns det. Surdegsrågbrödet är omskrivet som både vackert och gott.
Maria Malmlöf hoppas att den nya boken ska kunna guida lokala matproducenter och krögare, men även den offentliga sektorn, och vara en hjälp i att knyta an till vår historia.
– Känner man inte till det som har varit tidigare så frågar man inte efter det, säger hon.