Hon växte upp med en utvecklingsstörd mamma

- Jag var kanske sju år när jag förstod att någonting var galet, säger Lisbeth Pipping, som har en positiv framtoning med glimten i ögat. När jag var nio så hade jag läget klart för mig även om jag inte kunde sätta ord på hur vi hade det där hemma.
- Pappa höll sig något så när nykter de första fyra åren i mitt liv, men sedan stack han iväg och lämnade mamma med oss flickor. Mamma hade inte förmåga att ta hand om oss. Det var skitigt hemma och ni kan tänka er hur vi såg ut. Vi tog aldrig med någon kamrat hem, vi hade nästan inga kamrater och ingen hade velat följa med hem i alla fall.

Lisbeth Pipping berättar osentimentalt om en grym uppväxt på 60- och 70-talen. En barndom fylld av skräck och gråt och med sommarföräldrarna som enda ljusglimten i hela tillvaron. Hon bara överlevde och märkte inte att hon gled igenom tonåren. Det fanns inte plats för några revolter och ingen kille ville vara ihop med henne. Så här skriver hon i sin bok "Kärlek och stålull":
"Jag var ju "Lösset", som alla hade rätt att mobba, och jag var luft, vilket betydde att jag aldrig fick pröva de bräckliga kärleksvingarna som tonåring. Mina tonår passerade bara förbi, det blev inget av någonting, ingen frigörelse, ingen ta ut svängarna, inga förälskelser eller pojkvänner, inga bästa kompisar. Inget blev det. En dag var jag bara klädd i en vuxen kropp, utan något självständigt, vuxet innehåll."

- Om min mamma hade varit alkoliserad så hade vi säkert fått hjälp. Nu var hon inte det, hon var bara utvecklingsstörd och gjorde så gott hon kunde, därför rann vi rakt igenom alla skyddsnät.
- Jag har inga minnen av hur det kan vara att få vara ett litet barn. Jag kan inte helt och fullt förstå hur det känns. Hur känns trygghet för ett barn? Hur är det att ha en mamma som skyddar och stöttar? Hur är det att inte vara ensam? Hur känns det att slippa vara rädd? Hur känns det att få vara mätt? Jag fick själv vara mamma när jag var liten, jag tvingades trösta och skydda min egen mamma. Min barndom är förlorad för mig, den går inte att göra om.

- Jag hade länge umgåtts med tankarna att skriva en bok om min uppväxt och när mamma dog så fick jag tillgång till alla journaler. Men det blev inte av förrän SVT gjorde ett program om två utvecklingsstörda föräldrar i Oskarshamn vars barn blivit omhändertagna. Jag fanns med i debatten och det resulterade i att ett förlag bad mig skriva boken.
- Nu reser jag runt och föreläser. Man kanske tycker att myndigheterna borde ha uppmärksammat oss tre flickor i Göteborg på 60- och 70-talen. Men av alla reaktionerna jag får, främst via e-post, förstår jag att det fortfarande förekommer.
Hela eftermiddagen i går fanns Lisbeth Pipping hos Rädda barnen på Gamleby fritidsgård och föreläste och diskuterade med drygt 80 personer.