Malin Arkström på kvinnojouren Vändela.
Marias livsberättelse är gripande och mörk, men bär också en järnvilja som gjort att hon överlevt, mot alla odds. Föreningen Vändela har därför bjudit in henne till Västervik för att föreläsa om heder, våld, psykisk ohälsa och kvinnosyn.
Föreningens ordförande Malin Arkström beskriver henne som en fantastisk opinionsbildare, och ser ett stort behov av att öka kunskapen kring hedersrelaterat våld.
– Jag tror inte att kunskapen om hedersrelaterat våld och förtryck är lika stor som den kring generellt våld mot kvinnor. Om man lär sig mer om detta så kan man se signaler och fånga upp om någon mår dåligt, få en annan förståelse och kunna hjälpa, säger hon, en vecka innan Rashidis besök.
Nu åter till 1987, och Maria Rashidis ankomst till Sverige.
Till en början upplevde hon landet som en plats där frihet och jämställdhet fanns. Men hennes förhoppningar grusades snart av en verklighet fylld av kontroll, förtryck och våld, när hennes dåvarande, djupt religiösa, make anlände ett och ett halvt år senare.
Maria trivdes i sin nya miljö, men det provocerade honom.
– Från dag ett tyckte han att jag klädde mig dåligt och uppskattade inte att jag sminkade mig. Det blev ingen bra början för honom, säger hon.
Från första dagen blev hon kontrollerad, förföljd och misshandlad, nu än mer än i Iran. När maken flyttade till Sverige insåg han snabbt att hans världssyn och livsstil ifrågasattes. Han trodde på patriarkala värderingar där mannen har all makt över kvinnan.
– Han tyckte att Sverige var ett hemskt land där kvinnor hade för mycket makt, och det gick emot allt han trodde på, säger Maria.
Konflikten eskalerade snabbt och han började misshandla henne ännu mer än han gjorde i Iran.
Maria Rashidi som ung.
För Maria innebar vardagen en ständig kamp för att skydda sin självständighet och sina barn från mannens grepp. Hon beskriver hur hon tvingades avbryta sina studier för att bli sjuksköterska då hennes make ansåg att yrket innebar för mycket skiftarbete och inte passade familjen.
Misshandeln fortsatte, och situationen blev till slut ohållbar. I december 1996 berättade hon för honom att hon skulle ansöka om skilsmässa. Han reagerade våldsamt. Under ett gräl i garaget slog han henne med ett järnrör.
– Jag fick blåmärken över hela kroppen, men det fick mig att bestämma mig, säger Maria.
Kort därefter skickade hon in skilsmässoansökan, och socialtjänsten hjälpte henne att få en egen lägenhet.
Den 1 juni 1997 flyttade hon ut tillsammans med sin yngsta dotter, som inte ville släppa taget om sin mamma, medan de äldre barnen stannade hos fadern.
– Jag tänkte att om han fick ha barnen, kanske han skulle lämna mig ifred. Jag lämnade allt vi byggt upp, bostaden, bilen, pengar, säger hon.
Men inget hjälpte. Han släppte inte taget.
Sommaren 1997 blev en tid av frihet och fruktan då hon delvis upplevde en nyfunnen frihet men samtidigt kände en konstant rädsla.
– Jag hade både helvete och frihet.
Ex-maken följde efter henne, ropade förolämpningar och spred lögner till barnen om att deras mor var “en hora som ville ligga med andra män”. Barnen, särskilt den då 15-årige sonen, började tro på hans ord.
– Min 18-åriga dotter försökte skydda mig och lugna mig, "jag har koll på honom mamma, sa hon", men hoten och förföljelsen fortsatte. Min dotter och jag träffades i smyg, och hon bevakade honom för min skull men till slut gick det inte längre.
Den 20 september 1997 nådde förföljelsen sitt klimax. Han bad att få träffa henne och till slut gick hon med på det då äldsta dottern lovade att vara med.
– Jag frågade honom rakt ut: "Ska du döda mig? Gör det då, för du har redan tagit allt från mig", säger Maria.
Efter mötet släppte han av henne på en gata och hon var lättad över att hon fortfarande levde. Den 18-åriga dottern satt då kvar i bilen med fadern.
På håll såg hon en man som närmade sig henne, han frågade henne vad klockan var och i samma ögonblick blev allt vitt.
– Jag skrek och sprang omkring i panik, jag såg ingenting. Det var slutet på en tragedi och början på en ny, säger hon.
Marias dotter, som bevittnade händelsen, sprang efter sin mor och larmade polisen.
– Mamma, det brinner i ditt ansikte, skrek hon, säger Maria.
Maria fördes akut till sjukhus och vidare till Karolinska för specialistvård. Där låg hon i flera månader. Hennes syn blev svårt nedsatt, och trots omfattande operationer förlorade hon synen helt på ena ögat.
Marias liv blev aldrig detsamma efter syraattacken. Hon uttrycker frustration över polisens bristande engagemang, särskilt då de tidigare bevisen på misshandel och droganvändning ignorerats.
– Hade polisen reagerat tidigare hade attacken kanske kunnat förhindras, säger hon.
Trots den fysiska och psykiska smärta hon utsatts för valde hon att fortsätta kämpa.
Tack vare stöd från sina syskon och en lång bearbetningsprocess lyckades Maria och hennes barn bygga en stark relation.
– Jag lärde känna mina barn på nytt och de förstod att pappa har svikit oss, han hade till och med tömt deras konton.
Deras far avled senare av hjärtproblem, men innan han dog bad han sonen att be Maria om förlåtelse.
– Jag kommer aldrig att förlåta honom, säger hon bestämt.
Maria Rashidi vid ett tillfälle då hon föreläste om hedervåld i riksdagen.
Med åren har Maria blivit en aktiv röst mot hedersvåld och för kvinnors rättigheter i Sverige. Hon uppskattar de möjligheter som finns i landet men anser att mer behöver göras.
– Jag vet att det finns möjligheter för oss kvinnoaktivister som kämpar mot hedersvåld och våld mot kvinnor, politikerna lyssnar på oss och det uppskattar jag mycket. Men vi svenskar är ganska fega och försiktiga, säger hon.
Maria tror att vi behöver prata mer öppet om problemen utan att vara rädda för att bli kallade rasister. Hon tror på ett starkt, sekulärt samhälle och föreslår att skolor och förskolor borde hållas fria från religiösa symboler och förtryckande normer.
– Små flickor uppfostras, underordnas och indoktrineras. I skolan ska det inte finnas religiösa symboler. Barnen väljer inte själva religionen, när man är vuxen kan man få bestämma själv om man vill bära slöja eller inte.
Hon menar att skolan spelar en avgörande roll i att förebygga hedersrelaterat våld.
– Skolan ska vara en plats för nyfikenhet och sekularism. Flickor måste få veta att ingen har rätt att bestämma över deras kroppar eller val, säger Maria och föreslår informationskampanjer och tydliga kontaktvägar för dem som behöver hjälp.
Hennes budskap är tydligt, ingen ska behöva vara rädd.
Hon uppmanar utsatta kvinnor att våga söka hjälp. Hon efterfrågar också hårdare lagar och straff, och mer diskussion på tv och på sociala medier.
– Vi måste få de här flickorna och kvinnorna att bli modiga och söka hjälp och när de gör det, ta det på största allvar och agera direkt.
Maria ser hedersrelaterat våld som ett växande problem och menar att om Sverige inte agerar kan situationen förvärras.
– Jag älskar det här landet och vill att vi ska bevara vårt sekulära samhälle. Vi måste skydda våra barns rätt till frihet och trygghet, säger hon.