På tisdagen, när beskedet om Lill-Babs bortgång offentliggjorts, tände Staffan Jargland ett ljus hemma i lägenheten i Västervik.
– Det är en stor sorg, men livet måste gå vidare. Hon sjunger nog uppe i himlen också skulle jag kunna tänka mig. Hon kan nog inte sluta.
Under 30 års tid besökte han och vännen Eva Andersson, som också bor i Västervik, många av de platser som Lill-Babs uppträdde på.
Vänskapen med Lill-Babs blev djupare med åren och de senaste fem, sex åren har de träffats privat och hälsat på i Järvsö.
– Vi har umgåtts och haft trevligt. Hon tyckte om att vara med vanligt folk och hon tog sig tid. Det var väl därför hon blev så folkkär. Det har varit fantastiskt att få uppleva de här åren.
Staffan Jargland tycker att det var väldigt trevligt att lära känna Lill-Babs.
– Det bara blev så. Det var inte vi som fjäskade, för det är det som är så viktigt, att man inte gör sig till. Det var en naturlig vänskap som varade tills hon gick bort.
Han beskriver Lill-Babs med ord som fantastisk, folklig, oblyg.
– Vi fick ju säga Barbro, bara det var ju högtidligt. Hon var folklig och glömde ingen. Hon hade en inställning till livet som var charmant och kärleksfull. Det får man suga i sig.